I katedern

Idag åt jag Janssons frestelse till lunch. Det var gott och som en försmak på den sig alltför snabbt närmande julen. Alltså det är ju helt verklighetsfrämmande att det idag är sista november och att julemånaden börjar imorgon.
Jag tänker i alla fall be om att få göra Jansson till årets julbord. Min frestelse är en riktig höjdare. Gräddig med lagom få ansjovisar.

Snart är det jul! Argh!

Så sitter man här på fredagkvällen efter en öl och det lilla glaset vin till maten och lyssnar på Miles Davis och blir ledsen över det faktum att man har elever som lever i så mycket besvär och misär att man inte fattar att de håller samman och klarar av att gå i skolan och överhuvudtaget klarar av att läsa i en bok och svara på frågor på ett sketet oförberett förhör som deras oförstående lärare satt samman för att han vill deras bästa.

Men vad gör jag åt det? Lyssnar på Kind of Blue.

Patetiskt

Jag begriper inte varför det ska vara så svårt att hålla ordning på anteckningar och andra viktiga papper. Nu har jag ägnat senaste timmen åt att leta och gå igenom mitt "arkiv". Jag tycker att jag har lagt saker på dess rätta plats och försöker att ordna system med pärmar och mappar men lik förbannat sitter jag här och har inte hittat det jag borde.
Det enda jag hittar är en massa kvitton. Fy fadren vad kvitton som matas ut i svenska butiker nufötin. Vilken miljövinst skulle det inte vara om man gav f-n i alla kvitton!

Men anteckningarna är borta.

Idag när jag var och handlade på ICA Maxi - detta Djävulens påfund - var det en dam och hennes man som trängde sig i kön till självscanningskassan. Först hojtade jag till lite försiktigt men eftersom de ignorerade mig rann sinnet och jag gick fram och sade högt och tydligt "Vi står i kö här ni kan ju inte bara tränga er före". Då blev damen tvärilsk och började vifta med en påse full med äpplen. "Vadå för djävla kö? Är det kö här?" Hon verkade ha missat att vi stod 3-4 stycken före henne. "Va fan ska jag stå i nån djävla kö för? Ska man det?" frågade hon kassörskan. "Ja, egentligen ska man det" försökte hon lite försiktigt. "Jamen, då gör vi väl det då" sade mannen försynt. "Va fan nu då" fräste damen men äpplepåsen.

De gick och ställde sig sist till slut. Och tjejen i kassan önskade mig en bra kväll.

Idag hade vi besök av en riksdagsman på skolan som berättade lite grann om varför han ifrågasätter klimathysterin. Jag vet inte om jag håller med honom eller inte när det gäller människans påverkan på koldioxidutsläppen men en sak tycker jag var tänkvärd - att våga ifrågasätta och att vara kritisk till det vi hör och läser. Det är så lätt att dras med i olika stämningar och svårt att stå bredvid och hävda en annan åsikt än den för tillfället politiskt korrekta, eller den som de för tillfället röststarkaste hävdar.

Det sorgliga med att vara kritisk är att det är så jobbigt.

Jag skulle vilja ha en stämpel. Eller snarare fyra stämplar. En som det stod IG på, en med G och sedan ytterligare två med VG respektive MVG. Och sedan skulle jag sitta där med min aldrig sinande rättningshög och bara låta stämplarna göra jobbet. Rött bläck skulle det vara och ganska stora bokstäver. Och så skulle det vara två rader under betyget som jag skulle kunna skriva ett par ord på.

Intressant. Utveckla. Ingen röd tråd. Dispositionen. Drivet språk.

Och alla skulle vara nöjda och ingen ifrågasätta sitt resultat. Och från arbetsrummet skulle det rytmiska dunkandet från stämplarna få folk att stanna upp i korridoren hänförda av mitt flit och viskande skynda sig därifrån, konstaterandes att den där Pontus, han kan arbeta han.

Idag nåddes en milstolpe i mitt barns utveckling. Hon lekte ensam ute.
"Pappa, då går jag ut", sade hon lite försiktigt som för att sondera. "Ja, gör det du", blev svaret och överrumplad av att inte bli emotsagd ville hon därför att jag skulle följa med ner så att jag såg att hon kom säkert över till andra sidan vägen. Sedan var hon där ute, ensam i hösten och lekte lite försiktigt i gatlyktans sken. Efter tio minuter kom hon upp bara för att snabbt springa ner igen som för att testa att hon verkligen gjort det. Lekt ensam ute!

Dags att varna för snuskiga gubbar och tanter med andra ord.

Vad gott det är! Kålpudding.
Det finns så klart en massa annat som är gott också. Men det är något visst med den puddingen. I och för sig gillar jag de flesta kålrätter och efter en vända till Berlin får man sitt lystmäte tillgodosett med mängder med surkål. Bra för magen är det också. Så då vet ni det. Detta kanske skulle kunna platsa som värdelöst vetande och meningslösa tips från bloggosfären som det är så populärt att referera till nu för tiden.

Nu ska jag försöka förbereda mig inför lektionen imorgon. 2.5 timma filmkunskap. Jag vet, jag visar en film!

Vill bara att ni som läser dessa små inlägg noterar att jag i dagens knatter endast använt mig av två utropstecken. Detta som en liten passning till Språkrådet som förfärat konstaterar att det gått inflation i användandet av nämnda interpunktion. Men inte här inte. Här ser ni en som kan hålla igen på utropen och de starka känslorna. Det är därför som mitt barn aldrig kommer får höra att jag tycker om henne. Inte mer än kålpudding i alla fall.

Idag var det svårt att få någon fart på lektionerna. Det där med att ha lov är ju totalt värdelöst. Man kommer ur tempo och tappar tråden och blir seg i kolan.
Det hårda livet i Berlin gjorde väl sitt till! Ingen fara kamrater, vi var väldigt måttliga på den fronten. Det hårdaste vi råkade ut för var väl frukosten på Café Steiner. En liten mysig servering på värsta böggatan. i vår sträven efter något att äta missade vi var vi hade hamnat.
De två som hade stället pysslade om oss - som var de enda gästerna - mycket väl. Sedan när vi gick därifrån hade våra ögon öppnats och vi såg både det ena och det andra. Buttplugsen var väl det mildaste. En slags aschspännergerät tog priset. In med någon djälva tving i baken och vrid på ratten för att vidga. Brr...