I katedern

Idag hittade jag en krona på tvättstugegolvet!
Nej, detta inlägg ska inte handla om nyfattigdomen som breder ut sig ohämmat i Sverige (som om det vore en sjukdom och inte ett strukturellt problem som "enkelt" skulle lösas med politisk vilja). Inte heller ska det handla om busschaufförers usla löner - netto är de inte så mycket sämre än en lärares - vilket innebär att även lärare är dåligt betalda. Och då menar jag DÅLIGT!

Detta inlägg ska handla om ett kärt ämne som jag berört en gång förut. Eftersom en kopp kaffe kostar två kronor på jobbet blir varje bonuskrona viktig. Faktiskt var det så jag tänkte när jag plockade upp den från det dammiga golvet: "denna ska jag ta med och stoppa i mitt myntfack för då kan jag dricka en kaffe för halva priset idag". Exakt så tänkte jag. :-)

Apropå upphittat. Jag plockade upp femtio öre häromveckan. Inte en femtioöring någon tappat utan en femtioöring som någon inte orkade plocka upp. Håll i er nu:

En ung kille, 15 bast kanske, ställer sig i dörren till bussen för att plocka upp sitt upptilltjugokort. När han rotar i sin plånbok råkar han tappa en femtioöring. "Du tappade något" sade jag lite vänligt och pekade på marken där kopparmyntet låg. "Ähh, orka", sade den unge mannen och gick in i bussen. Under ett par sekunder satt jag perplex och funderade på om jag skulle plocka upp pengen ÅT honom men beslutade mig för att plocka upp den för att behålla den själv (det där med kaffet ni vet).

Men vad fan! Vad är det för inställning? Vad ÄR det för inställning?