I katedern

Idag har vi haft värdefull fortbildning i L-ABC. Alltså att veta hur man agerar vid olyckor och brand och sånt. Bra att bli påmind om ibland. I alla fall så sammanfattade utbildaren (omedvetet?) vilken inställning man ska ha när man närmar sig en olycka. Alltså att det är ingen fara med en som håller på att drunkna så länge han plaskar, det är värre när han sjunker.

Så har man då gjort sin första nattkörning. Tjänst 6521: 18.32-03.42 (fast på swebusiska heter det 27.42).
   Jag visste inte vad man skulle förvänta sig men lite orolig över bråk och otrevligheter var jag. Men på bråkfronten var det noll - skönt. Däremot blev det ju ett par pizzor i bussen och sedan en allmän inblick i fulla människors mentalitet.
   Det gick faktiskt rätt bra under natten men jag blev lite chockad när jag angjorde Östra Hamngatan för att köra sista bussen ut till Hosjö 02.15. Det stod väl 80 pers minst som ville in, Det kändes som om Atillas hunner intog bussen när jag öppnade för att släppa på horden. Fick väl på alla till slut och jag tror att jag tog (rätt) betalt av de flesta - kunde fått 80 kronor i "dricks" av en överförfriskad typ som missade att han gav mig en hundralapp, men ärlig som jag är...
   I alla fall; värsta upplevelsen var när jag kom tillbaka till stan vid halvfyratiden. Ett gäng grabbar på trottoaren, jag i en Säfflebuss. När jag passerat Kristine kyrka och precis är på väg ner i den lilla backen vid Stora torget, slänger sig den ene killen rätt ut i gatan, tre snabba steg 20 meter framför mig. Jag ställer mig på bromsen, burkar, pizzakartonger och rattstången far framåt i bussen, däcken skriker och under armarna sticker det som av tusen nålar.
   Tre snabba steg tillbaka på trottoaren och sedan står de där och skrattar och njuter av sitt lilla practical joke. Och jag som var övertygad om att jag skulle köra ihjäl en människa.

OK, kära läsare, ni ska nu få veta hemligheten med hållplatsutropen. Jag har förstått på frågor från såväl gammal som ung att många funderar över hur det går till, ijengklien, dom där utropena.

Varje buss har en GPS som är kopplad till Dalatrafiks trafikcentral i Borlänge. Där finns också alla linjer inlagda med alla hållplatser. När jag loggar in min buss på systemet på morgonen syns min buss som en liten röd prick på en jättelik dalakarta. (Tänk en sådan där stor karta som militärer använder för att planera slag på.) När jag så börjar köra min tur kan Dalatrafiks högst betalda följa med den röda pricken och ropa ut hållplatserna när jag närmar mig dem.

Och så gör hon för alla bussar, alla linjer, varje dag. Hon är ett under av stresstålighet och har bara varit sjuk en dag sedan de började med detta system. Då hade de en vikarie som tack vare en röstförvrängningsapparat klarade av jobbet.

Igår rann sinnet på mig.
Jag har vid några tillfällen haft en tysk man med sina tre söner på bussen. Första kontakten var i somras då jag körde en morgontur som hade varit lugn och rogivande, vid Kristinegymnasiet kom den här kvartetten på och jag trodde att min sista stund var kommen. De skrek och bråkade och stod i sätena och bråkade och skrek. Självklart lade jag denna hoper på minnet och kan konstatera att varje gång jag haft dem på bussen har det varit likadant.
   Igår kom han igen, klev på vid Origo med två av pojkarna, och genast satte skrikandet och bråkandet igång. Och gubben säger inget - har aldrig gjort. Precis innan de skulle kliva av några hållplatser senare fick jag nog, tog tag i mikrofonen och sade med mycket tysk och myndig stämma: Ruhe im Bus!

Fan, det ska vara Ordnung på bussen! Eller hur?

I lördags fick jag skäll och beröm. Först fick jag beröm av en äldre kvinna för att jag hjälpte en ännu äldre kvinna med rullator av bussen. Sedan fick jag skäll av en kollega för att jag kom försent till avlösningen.
   Hela söndagen har jag ältat klandret, funderat, tagit åt mig och känt mig dum men inte en tanke har ägnats åt den positiva kritiken. Varför har vi människor (jag) så svårt att ta fasta på det positiva, varför är det alltid den negativa kritiken som får ta mest plats och energi?
   Mera positivism (och ja, jag vet att positivism är något helt annat) i livet!

Om idag var en bra dag så var gårdagens eftermiddag lite så där. Åtminstone en händelse.
   Jag körde 702 men var helt övertygad om att jag satt på en 704:a (hade kört det på förmiddagen) och åker helt sonika förbi hållplatsen på Östra Hamngatan glatt vinkande till en av mina kollegor. Då, precis när jag passerat hållplatsen slog det mig, ställde mig på bromsen och försökte sedan backa in. Det blev väl sisådär och kollegorna fick sig väl ett gott skratt.

Puh!

Idag har jag haft en bra dag på jobbet - hittills. Eftersom jag har delad tur kan det ju mycket väl spåra ur framåt eftermiddagen. I alla fall:
Idag skulle jag köra 254:or mellan Falun-Borlänge med början i Falun klockan tio över sex. Idag var jag ute i GOD tid för nu har jag lärt mig att man kan aldrig riktigt lita på att man kommer iväg som man ska.
   Ut för att hämta min buss, blåsa, ladda biljettmaskin, logga in och fylla i färdskrivarblad. Startar och kör ut för att göra en liten säkerhetskontroll och sedan iväg. Och då har allt klickat, inga fadäser eller konstigheter, så jag har gott om tid. Kör i sakta mak upp till Regementet och hinner till och med stanna för att plocka upp ett par Metro.

Och sedan rullar det på. Själva turen i sig är väl ingen rolig historia, mest motorväg, men att allt fungerade och att viseringar och biljettförsäljningar och hjälpa en tant med rullator och förklara vägen på engelska för en student och få höra trevlig helg och att hålla tiderna gjorde att det kändes bra - och kul.

Idag hittade jag en krona på tvättstugegolvet!
Nej, detta inlägg ska inte handla om nyfattigdomen som breder ut sig ohämmat i Sverige (som om det vore en sjukdom och inte ett strukturellt problem som "enkelt" skulle lösas med politisk vilja). Inte heller ska det handla om busschaufförers usla löner - netto är de inte så mycket sämre än en lärares - vilket innebär att även lärare är dåligt betalda. Och då menar jag DÅLIGT!

Detta inlägg ska handla om ett kärt ämne som jag berört en gång förut. Eftersom en kopp kaffe kostar två kronor på jobbet blir varje bonuskrona viktig. Faktiskt var det så jag tänkte när jag plockade upp den från det dammiga golvet: "denna ska jag ta med och stoppa i mitt myntfack för då kan jag dricka en kaffe för halva priset idag". Exakt så tänkte jag. :-)

Apropå upphittat. Jag plockade upp femtio öre häromveckan. Inte en femtioöring någon tappat utan en femtioöring som någon inte orkade plocka upp. Håll i er nu:

En ung kille, 15 bast kanske, ställer sig i dörren till bussen för att plocka upp sitt upptilltjugokort. När han rotar i sin plånbok råkar han tappa en femtioöring. "Du tappade något" sade jag lite vänligt och pekade på marken där kopparmyntet låg. "Ähh, orka", sade den unge mannen och gick in i bussen. Under ett par sekunder satt jag perplex och funderade på om jag skulle plocka upp pengen ÅT honom men beslutade mig för att plocka upp den för att behålla den själv (det där med kaffet ni vet).

Men vad fan! Vad är det för inställning? Vad ÄR det för inställning?

Igår när jag närmade mig en hållplats med bussen var jag med om ett något udda beteende från en väntande.

En ung tjej, kanske 16, sitter och väntar på bussen. När hon ser att jag närmar mig med bussen reser hon sig och - ställer sig i rabatten bredvid kuren! Hon pratar i mobiltelefon och min första tanke är att hon inte ska med men sedan ser jag att hon har busskortet i handen så jag saktar in och stannar. Hon gör inga ansatser att gå ur rabatten men jag öppnar dörren i alla fall. När jag ser att tjejen står kvar i rabatten och pratar i sin telefon, stänger jag dörren och gör mig redo att åka. DÅ kommer hon springande och visar att hon ska åka med.

Märkligt!

En relativt ny känsla är att ladda för helg - och då menar jag inte i den gamla vanliga betydelsen att man får möjlighet att kanske festa till det eller njuta av ett (par) glas vin, utan för att man ska arbeta hela helgen. På ett plan kan jag tycka att det känns helt OK att arbeta när andra är lediga och helgkörningar känns än så länge rätt så lugna. Å andra sidan är det ju tråkigt att vara ifrån familjen, eller att tvingas avstå från möjligheten att festa till det eller ta ett (par) glas vin.

I morse skulle jag ta en kortvagn för att köra 704. När man ska åka iväg med en buss är det vissa rutiner man måste klara av.

Man börjar sin dag med att logga in sig och ta sin tolk. Tolk är det "schema" som jag ska köra efter under dagen. Då får jag reda på vilken buss jag ska ta och var den står. Efter att ha hämtat min väska knatar jag så ut i garaget, letar upp rätt buss och vrider på huvudströmbrytaren. In och sätt på alkolåset om inte det är gjort och under tiden det värms upp sätter jag i färdskrivarkort, loggar in på radion och skriver in mitt omlopp i färddatorn och riggar så slutligen mitt myntfack. Sedan är det dags att blåsa och hoppas på att det efter femton sekunders blåsväder står "Starta" i alkolåset.

Jag börjar få knix på den där rutinen nu och så länge inget oförutsett händer brukar jag kunna smyga ut ur garaget, göra en snabb säkerhetskontroll och sedan åka iväg till min startplats. Idag flöt allt på tills jag startade bussen och dörrarna fick spel. Dörrarna for upp på vid gavel och stoppknappen tändes så fort jag stängde dörrarna, de for upp igen och så där höll det på ett tag tills de antagligen fick nog för sedan höll de sig stängda (nästan) hela tiden.

Det sker något nästan varje dag med de där bussarna som alla vet om men ingen berättat så när det händer första gången blir man dretnervös och tror att man tryckt på någon knapp eller gjort något man absolut inte får och så ringer man drift och med darrig stämma förklara sin prekära situation och de bara "har du gjort det" eller "pröva att göra så" eller "jaha du kör den, ja då ska du" och så vidare och så får man skämmas en stund för att man inte visste det och så där lär det väl hålla på tills jag kört igenom bussbeståndet.

Tänk att få gå till jobbet två gånger per dag!
Idag har jag min första riktiga delade tur. Jag har kört ett pass mellan 06.10-10.43 och nu är jag hemma och väntar på att få åka tillbaka till nästa pass som börjar 14.50.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt men det är lite konstigt. I och för sig hade vi delade turer redan på hemtjänstens glada dagar, så det är ju inget nytt men ändå.

Det positiva är att jag har varit hemma som sagt och kunnat pyssla lite men det negativa är ju att jag snart ska dra på mig uniformen igen och ta ny sats. Det och att jag vare sig kan hämta eller lämna ungen på/från dagis.

Idag har jag lärt mig att jag som chaufför får en slant när jag säljer busslistor till kunderna. Så därför uppmanas ni som troget läser mina små kommentarer (ni är väl sju tappra tror jag) att köpa men framförallt sprida till andra att de ska leta rätt på mig att köpa sina listor av.

För övrigt kan sägas att jag idag fått ännu ett kort att lägga till handlingarna - "Intyg om yrkeskompetens" - vilket betyder att jag får köra linjer som sträcker sig längre än fem mil från hemorten. Och, bäst av allt, jag får nu köra beställningstrafik, charter och turistturer. Om du vill ut och åka på någon resa går det alltså bra att ha mig som chaufför. Nu har jag bara ett kort kvar att ta och det är att jag inte bara har yrkeskompetens utan även är certifierad förare. Det tar aldrig slut.

Ja detta ÄR en led buss. Denna buss är nämligen den som jag inte fick i växlarna på. Det är en ledbuss också. Och du - vill du vara med i gänget så säg inte dragspelsbuss. Det heter ledbuss.

Usch, idag när jag skulle köra iväg med 702:an från centrum fick jag inte i växlarna. Bussarna är ju automater men när jag tryckte i D(rive) hände ingenting. Ut och stänga av huvudströmbrytaren och in och börja om igen. Inget hände. Nya bussar kom in på Hamngatan men jag kom ingenstans. Detta har hänt mig en gång förut. Jag fattar inte vad jag gör för fel. I alla fall så kom växlarna i så småningom - fråga mig inte hur.

Men svetten lackade där för ett par minuter kan jag lova.

Jag studerade en av bajkurerna lite närmare idag. Jag måste ändå ge dalfolket lite kredd för att de aldrig, jag säger aldrig, förnekar sig. I en för övrigt mycket torftig och otrevlig miljö har någon med sinne för det dalanostalgiska satt ditt ett toalock med kurbits på. Det är väl sådant som värmer i december när man nödig och frusen ska uträtta sina behov ute i Stennäset.

Ja, jag har fått mina femton nu. Jag ska inte säga något mer. Tack Marit för en bra artikel! Nu får vi hoppas att jag får komma tillbaka till Hbo till hösten.

Idag har vi badat i havet. Är i Göteborg på minisemester och njuter av sol, salta bad och krabbfiske. Myrbett och sönderbrända axlar comes with the package.

Skål kamrater!

Kanske kommer det en liten intervju med undertecknad i ett av lokalbladen snart. Jag hade besök på bussen igår av en före detta elev som ställde lite frågor om mitt karriärsbyte.

För övrigt var gårdagen en riktig långkörare - i dubbel bemärkelse. Jag följde med en förare igår på 701, 254 och som avslutning buss 70 till Mora. Arbetsdagen började 07.29 och slutade 20.05! Nu kan jag den turen också, åtminstone en variant av 70:an.

I Grycksbo gick det på en riktig sköning, en skapelse från 1982. Han hade stort rödgrått burr, en tunnsliten T-shirt från ABF och en ryggsäck med lite kläder men framförallt med plastflaskor av olika storlekar. Han kommenterade lite surt när jag inte var snabb nog med huvudräkningen att "du sitter väl vid datan hela dagarna du". Sedan förflyttade han sig längst bak i bussen där det så småningom började halsas ur de olika flaskorna och när snubben väl klev av i Mora var han rejält påstruken, riktigt packad. "Hur fan ska jag hitta bussen till Sollerön nu då?", var det sista jag hörde innan han snubblade iväg.

På hemvägen sedan var det händelselöst - en kvarglömd fotpall på en rastplats vid Rällsjön var det enda som störde en trött bussförares uppmärksamhet.