Nosferatu

Inget som händer här, passera. 

Stationer

Jag kan inte låta bli. Helt uppslukad. Hans tänder… Långt innan tandregleringar, utseendefixeringar eller instagramfilter. Så stora! Läpparna liksom putar ut och när han pratar blir det bubblor i mungiporna. Jag vet att det är fult att stirra, min fru säger det hela tiden men jag kan inte låta bli. Och hakan som rör sig, gnisslar de abnorma tänderna mot varandra, som ett omedvetet - eller kanske högst medvetet och sedan länge inarbetat, ticks för att långsamt nöta ner dem, tänderna. 

   Åka tåg. Jag gillar det. Kan sitta här utan att synas men se. Se alla och allt. Att ge mig hän åt det förbjudna. Jag lovar, jag kommer att sluta titta snart. Låta honom vara ifred. 

   Jag åker en sträcka jag åkt förut, många gånger, ofta. Jag lyssnar dessutom på samma musik som jag lyssnade på då. För 27 år sedan. Fast då var det en sådan där bärbar kassettbandspelare. Nu är det Spotify. Så mycket Spotify att SJ:s wifi säckar ihop. 

   Det händer något med mig märker jag, nu, då. Att se och höra och minnas. Vem jag var, vad jag är, hur det blev. 

 

Hallsberg

Jag var vapenfri brandman på flygplatsen i Karlstad i en tid då allt fortfarande var enkelt. Gå gymnasiet, göra lumpen eller vapenfri tjänst och sedan jobba eller plugga. Jag gjorde ett val då många inte gjorde det. Fick åka till Falköping och prata med en psykolog om varför jag inte var beredd att skjuta någon. Som om det var det som var det naturliga - att döda. 

   Och så åkte jag, varannan vecka, Karlstad-Herrljunga tur och retur. Ett år nästan. Så många människor jag såg. Bratsen (fast det hette inte så då) som gick på i Hallsberg för att åka till Lundsberg. En annan klass. Rika. Ägande. Småbarnsmammorna med barnvagnar, för stora väskor och ledsna barn. Och konduktörerna. Jag var ganska säker på att jag skulle vara en av dem om något år eller så. Jag gillade ju tåg. 

 

Laxå

Han ska kissa nu, han med tänderna. Det tar tid, tungt att resa sig, hitta balansen. Hon följer med, hon som måste kyssa honom. Som var tvungen att hitta ett sätt att inte krocka med emaljen. Undrar hur lång tid det tog. När hon lärde sig parera, älska. 

   Hon färgar håret, klagar på att första klass inte är som det var. Att vi är för många som åker, tvingar medpassagerare stå för att hon pratar i telefon. Tar plats. Brats.

   Ja, jag åker första klass. För att det är billigare än den andra. För att affärsvärlden har semester. Rea på bratsplats. Pöbeln får smaka på de rikas smulor och känna sig märkvärdig för en resa utan retur.

   Klass… Jag hatar det. Att vi har det. Att vi vill ha det, att vi anser att det fyller en funktion. Jämlikhet. Hennes Bismarckhalsband tar för fan upp ett eget säte. Hon med han med tänderna.

   Det finns ingen som vill vågar vägrar längre. Inte jag heller såklart. Vad vi har är ett slott av sand. Vi tror på det och tänker att det är så det måste vara. Att de som har ska för alltid få behålla det och att den som inte har ska vara glad för det. När blev det så? Varför? Jag kan inte föra en klasskamp ensam så jag struntar i det. Ge. Mig. Whisky. 

 

Töreboda

Ljungen blommar i Tiveden. Rosa fält på hyggen och myrar och ledningsgator. Jag borde väl fortsätta med naturromantiken men det går inte. Inget känns naturligt längre. Det är en lögn. Vårt förhållande till naturen. Vi har förändrat allt. Årstiderna, haven, skogen, djuren.

  Jag försöker lära mina barn att se den, naturen. Att titta på en nyckelpiga eller ormvråk. Att förstå hur ett grodägg blir yngel och groda. Att det fungerar. Allt kommer att ändras. Jag fattar det men jag vill inte sluta tro på att vi kan lösa det. Eller lösa… Hitta en lösning, komma på ett sätt att fortsätta leva. För om det är något vi människor kan så är det att leva. Inte bara överleva. Vi kan skapa njutning, skönhet och underbara ting. Låt oss göra det. Låt oss förstå att det kan inte vara som förr men det kan bli bra ändå. 

 

Skövde

Det är ett annat ljus nu. På slätta. Jag hade inte sett det innan Lina sa det. Ljuset! Jag har alltid tyckt att schlätta är det tråkigaste som finns. Inga backar, kurvor, skogar, ängar. Bara åker. Men hon såg ljuset och himlen. Hur öppet det är. Platt tyckte jag. Ljust sa hon. Sönderslagna byar, ensamhet såg jag. Frihet, självständighet och rum såg hon. Jag har blivit bättre på det - att se saker på andra sätt än mina egna men det tar tid. 

   Igår köpte jag mat åt bulgaren utanför Ica. Ja, jag vet att han var från Bulgarien för jag frågade honom. Ja, jag vet att han var hungrig för jag frågade honom.

   Jag berättar inte det för att framhäva mig. Det var inte en god gärning som jag förväntar mig gillningar för. Jag berättar det för att vi frågar inte längre. Vi vet och därför dömer vi. Vi ser inte ljuset för schlätta.

 

Stenstorp

Vem går av i Stenstorp?

 

Falköping

De har gått av. Han med tänderna och hansesa käring. Det är inte lika trångt i första klass längre. Nu tittar jag på ett ungt par där killen inte vill kyssa sin flickvän för att hon har något på överläppen. Han tar kort på det och visar henne. De uppdaterar sin Spotify. Äter kvarg.

   Jag är gammal, jag vet det. En annan tid, ett annat liv. Men jag har lovat mig själv att inte döma för tidigt men kvarg!?

   Jag närmar mig nu. Hemma. I Falköping blev jag lärare. Jag hade pluggat i Karlstad, examinerats och flyttat därifrån. Första jobbet. Alla elever var äldre än jag (Kunskapslyftet) men jag fick deras öron och respekt för jag kunde något, ville något. Jag gillade det. Var bra på det. Är bra på det. Lärare. Att växa genom att få andra att växa. Mjo. Snart går jag av.

 

Herrljunga

Hemma!

   

 

 

 

För varje död...

Jag var på begravning häromveckan och även om jag inte hunnit bli en van gäst på dylika tillställningar slås jag mer och mer av vad den innebär - döden.
Jag vet att jag har ett liv. Det är min övertygelse och min ledstjärna. Mitt liv är meningslöst. Den vetskapen ger mig tröst. Jag vet också att jag kan göra mitt yttersta för att detta enda liv ska bli bra i all sin meningslöshet.
För varje död slutar minnen skapas men samtidigt är det minnen som fyller livet. Och det är antagligen det jag börjar inse nu. Det fanns en strof jag brukade lära ut till mina retorikelever:
Till sorg blev minnet givet.
Begär du frid, så glöm.
Vad minns du dock av livet?
En suck,en tår,en dröm.
Jag vet inte om håller med om det längre. Jag minns så många olika saker från dem som dött.
När jag sitter där på begravningen av min morbror kommer det över mig - minnen från min barndom, julaftonskvällarna när de kom hem till oss och tittade på Karl-Bertil, turerna i deras bil för att spana efter älg på skjutfältet, hans inlagda saltgurka.
Och nu sitter jag här, en regnig lördagskväll i juli, och inser att det är det som gör mitt liv. Att när jag tar med mig min dotter på älgspaning, eller bjuder min älskade på saltgurka, eller stannar upp och njuter av nyslungad honung, så är det minnen som jag gör om till mitt liv och som så småningom blir minnen i deras liv.

Så länge vi minns de döda lever de.

PISA

På lektionen idag är ett par elever besvikna på det omdöme jag gett dem på arbeten de lämnat in. För att de (och klassen) ska förstå på vilka grunder betyg sätts, visar jag kunskapskraven för Sv 1 (igen!). Innan min genomgång ber jag alla att stänga av datorerna och lägga undan telefonerna.


Vi läser texten tillsammans och jag förklarar ord de har svårt för: syfte, normer, anknyter, översiktligt, reflektioner. När så texten är läst ger jag exempel på övningar vi gjort som mäter dessa. Nu börjar det bli jobbigt för ett par av eleverna. En somnar nästan och en annan börjar leta efter sin telefon och en tredje sitter och gör fuckoff åt en klasskamrat (då har vi pratat i kanske fem minuter). När jag då påpekar (med sträng röst) att det är just därför de inte kan nå mer än max E - för att de inte klarar av att lyssna, fokusera eller koncentrera sig i mer än fem minuter i taget, för att de tror att bara för att de klarat av att läsa Suneböckerna så ska man få C, för att de ägnar lektionstid åt att snapchatta, faceboka, smsa, youtuba, spotifya, candycrusha, porrsurfa!, fisa, rapa, skrika könsord, klappa ballen, netflixa, "fårvislutatidigare"-tjata, spela spel och gud vet allt vad gud inte vet - då är det ytterligare en som tar fram sin telefon. Och när jag då blir förbannad och säger att han är respektlös, då svarar han "men varför blir du så sur?"

Så, när vi ändå lyckats ta oss igenom denna prövning och jag försöker avsluta positivt med att säga att ni kan bättre, om ni alla hjälps åt att fokusera mer så... TAR NÅGON FRAM SIN DATOR SOM SÅKLART HAR YOUTUBE IGÅNG MED NÅT JÄVLA KLIPP SOM PRATAR OCH LÅTER.

Därför.


Sportys

Jag vill ha ett samhälle där lekland inte profiterar på ensamstående mödrar som varit och hämtat sin Liam hos kontaktfamiljen och låtsaspappans pengar inte räckte till bensin så att de inte kunde åka till Aquanova. Jag vill inte ha ett samhälle där den unga mamman bär sin bäbis med ena handen och tänder giggen med den andra och på något sätt lyckas slänga skyddsplasten runt ciggpaketet rakt ner - som om världen inte var värd mer.
Jag vill ha ett samhälle där vi bryr oss. Om varandra, om naturen, om barnen. Barnen för helvete. Det är så man vill grina.


Mellan branta stränder

En fd elev skrev att han lyssnade på Jan Johanssons Jazz på ryska, vilket fick mig att göra detsamma, vilket fick mig att minnas.
 
Jag mindes när jag och Peter susade fram i hans morsas brandgula SAAB 99, tvådörrars. Vi var 19 nånting och hade hela Världen för våra fötter. Hudene, Fåglavik, Bitterna, Jällby, Alboga, Källunga, Källeryd. Övergivna gårdar, gamla församlingshus, broar, bäckar, raksträckor, kurvor.
 
Vårvintervägar. Tofsvipor. Vitsippor.
 
I baksätet satt våra två ständiga passagerare - de gamla högtalarna från deras stereo, fastbältade. Peter hade kopplat in dem (Hur kan man sådant? Varför kommer man på att göra så? Jag kan det inte, skulle aldrig tänka så långt) direkt på radion, inte via något slutsteg eller förstärkare eller vad det heter. De satt där bak och spelade för oss. Bob Dylan, Nationalteatern och så Jan Johansson. På kassett. Om och om igen.
 
Torrt vårgräs. Doften av skog. Gödsel.
 
Två frihetens väktare som susar fram i en oreange projektil över skumpiga tjälskottsvägar med ryskt vemod pumpandes (nåja) genom högtalarna. Vemodet. Känslan av nu. Längtan efter att "bara dra iväg".
 
Jag ringer nog Peter ikväll.
 
 

Kvinna

Hon är ungefär lika gammal som jag. Hon läser svenska på komvux. Hon sitter mittemot mig i klassrummet och ser på mig med sina mörka, hårt sminkade ögon och säger "Kvinnor är mindre värda än män." Jag skrattar till och säger ja, ni är ju det, i tron att hon är ironisk.
 
Vi hade pratat Upplysning och diskuterat hur människan (männen) börjat ställa krav på lika värde, att alla var jämlika. Jag försökte väl på något sätt förklara hur den tanken var revolutionerande då - att den än idag är provocerande; att ALLA är lika värda. Det är då hon säger det, att hon, vi kvinnor, är mindre värda. Bara för att vi är kvinnor.  "Det är bättre att män tjänar mer så att de kan försörja oss." Jag frågar henne om det är rättvist att hon ska tjäna mindre bara för att hon är tjej? "Ja!" blir det självklara svaret.
 
Det SKA vara skillnad mellan man och kvinna, menar hon. Jag tar upp exemplet med en skola i Borås som lät killarna bowla och tjejerna pyssla. "Bra, killar ska inte hålla på med pyssel, de ska hugga ved."
 
Av oss tre i klassrummet, jag, hon och en kille till på komvux, är jag mest värd. Sedan kommer killen och sist hon. Så är det. Och jag försöker få henne att fatta hur absurt det låter men jag fattar inte själv för det är så absurt.
 
Kvinna i Sverige 2013.

Man

I morse tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om hur jobbigt det är att vara en del av ett samhälle där jag tvingas lämna ifrån mig mitt barn i en öde korridor klockan kvart i sju en mulen februarimorgon för att jag måste åka till jobbet och försörja mig med att ta hand om andra barn (även om de är lite äldre) i flera timmar, för att sedan när jag, en mulen februarieftermiddag, hämtar samma barn, vara så trött att jag lyder under minsta motståndets lag och inte orkar vara den närvarande, engagerande och fostrande pappan utan tar till den morrande, korthuggna och lätt irriterade diton. Och att jag i detta inlägg skulle undra om det var okej att känna så - trots att jag är man.
 
Men så såg jag ett klipp från ett kommande Uppdrag Granskning.
 
Och jag vill fan ta mig grina. Vad är det för jävla STRUKTURER som gör att män tror att de kan få bete sig så? Vad är det för MÄN som beter sig så? Vad är det för FÖRÄLDRAR som låtit sina pojkar växa upp med en sådan människosyn?
 
Sådana som lämnar sina barn klockan kvart i sju i en öde korridor en mulen februarimorgon?

Avslöjad

Jag fascineras av den riktade reklamen jag får på Fäjsboken. Idag var det tre teman.
 
Första temat: Singeltjejer finnes. I tusental!! Och det har det funnits länge. Jag funderar på att skriva in att jag är gift, kanske kommer det reklam för familjeterapeuter då, eller kanske piffa-upp-ditt-kärleksliv-reklam. Nä, så cyniskt av mig.
 
Andra temat: Bli av med magfettet. Hur vet de att jag har det? Okej för att de, genom att jag inte angett mig vara i ett förhållande, antar att jag är singel. Men hur kan de veta att jag har samlat lite gött runt magen? Tittar de på de bilder jag lagt upp och räknat ut att den där snubben dras med ett par extra kilon eller hur gör de?
 
Tredje temat: Tjäna pengar och bli rik. Hur vet de att jag försörjer mig på ett vikariat, att jag inte jobbar heltid och att jag är en underbetald lärare? Och att jag egentligen gärna skulle slippa arbeta alls och tjäna massvis med pengar utan att behöva anstränga mig? Synd för dem att jag inte spelar. Vare sig roulette eller på andra spel.
 
Jaja, det är som det är. Allt jag gör, är, vill, kan och önskar vet Fäjjan redan, nästan, för första temat har de tydligen inte koll på.
 
Ännu.

Radio Dalarna.

Hej CIA!
Jag tycker ni ska låta folk lyssna på Radio Dalarna om ni vill få era fångar att prata. De har ett inslag på morgonen som heter Barnkorrespondenterna. Där ringer radiobabblarna upp en unge någonstans i länet för att få höra deras syn på veckans händelser.
Nivån på frågorna fick ryggraden att vrida sig ett kvarts varv och morgonens havregrynsgröt att desperat leta sig upp ur magens mörka djup.

Hälsningar Barnombudsmannen.


Skolverket

Jag sitter i telefonkö till Skolverket. Jag väntar - alltså finns jag.
Tänkte fråga hur det går med min legitimation som jag ansökte om för ett år sedan. Den har inte kommit - alltså finns jag inte.
Jag är och inte.
 
Men för alla er trogna läsare (jag hoppas att du förstår att det var ironi) därute vill jag bara berätta att jag lever. Jag har börjat tänka på att jag har en blogg och detta är ett första försök att återuppliva den.

Altruist

Häromdagen skulle jag göra mig fri från julens hopsamlade tomburkar och PET-flaskor och tågar sålunda ner till en närbelägen butik för att panta. Ni som är trogna bloggläsare vet att detta inte är en ny sysselsättning för mig, men denna gång var det bara mina egna mustflaskor och (lätt-)ölburkar jag återvann.

När alla burkar och flaskor blivit inmatade i respektive automat, tågade jag glatt med mina två kvitton på sammanlagt 23.60, till kassan. Denna bemannades idag av den ur personalen som sovit allra hårdast på genomgångarna om kundbemötande. Nåväl, framför mig i kassan stod en representant från de blåhårigas skrå (kvinnliga pangschonärer) och plockade mödosamt upp ena "nedsattprispgakortdatum"-varan efter den andra. Det var köttkorv och pastej och fil och äpplen som nog sparats sedan NYSKÖRDAT 2010. Hur som helst, hon tog tid på sig och nu kände jag att jag kanske inte borde haft den där extra tröjan på mig.

När så det lilla varuberget (som man inte får bygga längre utan alla ska tvingas kolla var EAN-koden är och lägga varan åt rätt håll - det är ju bara det att alla jävla butiker har sina EAN-kodsavläsarstrålar åt olika håll så det är ett evigt plockande med de där varorna - tillbaks till det gamla istället säger jag. Ett stort jävla varuberg av bibliska dimensioner så kan den där kassörskan själv vrida och vända) hade scannats av var det dags för betalning. 223 kronor hade damen shoppat loss för. Och ja, tanten börjar plocka upp en sedel i taget, först en hundralapp, sedan en femtilapp, sedan en tjuga och sedan en tjuga till. Hur mycket är vi uppe i nu?

Nu har min mössa börjat klia rejält och jag känner svettdropparna tränga fram vid tinningarna. I alla fall, nu gav sig tanten på mynten och till slut hade hon fått ihop 217 kronor. Då tar kontanterna slut! Det fattas sex kronor. Och då börjar hon jiddra om att hon ska ut till bilen och hämta det som fattas. Hon i kassan säger "NEJ, ta det på kortet" och jag känner att allt söndagslugn svettats bort.

Så, i ett infall av altruism slänger jag åt kassörskan mina kvitton, säger här, ta mina pantkvitton, jag bjuder på sex spänn. "men åh, oj, tack, du ska få pengarna, jag har dem i bilen, vänta" börjar tanten men jag tar mina arton kronor, slänger iväg ett "det bjuder jag på" och kastar mig ut i den svala vinterluften.

Altruist? Knappast.

Amatör

Om man slår upp ordet 'amatör' (vilket jag tycker man ska göra ibland - slå upp ord. Det är något med själva uppslåandet i sig. Man tvingas lära sig att n kommer efter m, att ord som amorf hamnar efter amatör och man kan råka hitta helt nya ord som 'benrangelsman' (döden). Allt sådant missar man om man bara googlar (när slutade vi säga 'söka på nätet' och började säga googla? Och varför blev det googla, ingen jävel säger "du kan väl altavista det") ord) så får man veta att det betyder ungefär 'icke yrkesmässig utövare'. Det är ganska fint tycker jag, jag vill vara amatör. För om man dessutom läser vidare om ordets ursprung så får man veta att det kommer från latinets ord för att älska - amare, älskare - amatorem. Jag vill vara amatör i livet!

Och betänk motsatsen - en professionell utövare. Ett livsproffs. Kan allt, vet allt, har alla svar på hur livet ska levas - är så att säga färdigutbildad. Fy vad trist att vid 23-års ålder ha examen på livet. "Japp, klart, fix und fertig, redo".

Det känns rätt bra, att nästan 40 år fyllda, skylla på att man fortfarande är amatör. "Jag visste inte riktigt hur man skulle göra, jag provar mig fram, det kanske inte blev helt rätt" (men det blev inte helt fel heller).

Om det inte hade varit för att telefonkatalogen är antediluviansk (slå upp det) och snart ett minne blott, så skulle jag bett om att få ha den titeln.

Pontus Dahllöf
Amatör

Ondska

Förlåt. Jag vet att jag är sjukt ond som gör så här men jag kan inte låta bli. Och jag vet att jag inte är bättre själv och jag vet att man inte får göra sig lustig på andras bekostnad och jag vet allt det där. Men om man nu har det behovet av att låta ens synpunkter på livet och tillvaron spridas i den kalla blåsten (vilket mängder med människor - inklusive mig själv - har) så kan man väl korrekturläsa sina raskt ihoprafsade meningar en sista gång innan man trycker på Spara & publicera. Är bara tvungen att citera en bloggerskas tankar:

"Det var så himla fint väder igår, även om det blåste och var kallt så var det underbart med en solig dag, dom
kommer ju inte så ofta längre. Vi hängde i vasaparken med Bibbi och hennes lilla mops valp Birger sen kom även Matilda och Nathalie förbi. Jag älskar söndagar för det finns inga måsten då. Idag är jag hemma har börjat få mycket samamndragningar i livmodern, det gör inte ont men det tyder på att jag måste ta det lite lungt så jag vilar mest och äter en del också. Senare ska jag iväg och titta på en jätte fin gamal barnvagn som vi är lite sugna på. Later skaters!"

Jag vet att jag kommer till helvetet nu men det skärde i mitt svensk lärar hjärta. För låt!

Reklam och inte

Alltså, jag är inte sponsrad. Jag skriver som den oberoende och självständiga röst jag utger mig för att vara. Ingen som köpt mig inte. Bara så att ni vet inför följande inlägg.

Jag var och klippte mig igår - på Saloon 01. Jag vet inte vad 01 står för, kanske att de klipper en i taget men det gör de inte för igår var vi tre där på samma gång. Inte i samma stol dock för hur skulle det ha sett ut?
Den ene: Jag vill kort lugg.
Den andre: Men jag vill det så att jag kan kamma sidbena. Höger.
Den tredje: Jag vill att du fäster de andras hår på min begynnande flint.
Kaos.

Eller så är det för att det är EN saloon. Som om man bryr sig...

I alla fall.
De är väldigt bra. Snabba. Duktiga. Billiga. Jag fick en vässning av bulan plus skäggtrimning och rakning för 240 spänn. Antagligen har de bra kontakt med Skatteverket men jag frågade inte. Alltså, de är bra. jag har inte varit missnöjd en enda gång. Tills igår.

Man kan ju tycka att de som jobbar med hårvård, yttre skönhet, skulle bry sig om sådant ytligt. Och då tänker inte på att de måste vara superstajlade i kalufsen - det är ju ändå en herrfrisering. Nej, jag tänker på deodorant. Ni vet, sådant man använder för att det inte ska lukta svett.

Redan i dörren anade jag att det var något på gång men avfärdade det med att det säkert varit en stinky där innan. Men så sätter jag mig tillrätta i den högt uppumpade stolen och möts av en kraftig, välutvecklad armhåleodör. Ni vet en sådan där som gamla morfädrar kan prestera. Åh, huvva vad det stank. En frän ammoniakstinn svettlukt.

Å så står han där och trimmar och klipper, rakar och ansar och lutar sig fram och sträcker sig över och klappar fint och rättar till och borstar av.

Aldrig har väl oktoberluften utanför varit så välgörande i mina såriga näsborrar som när jag klev ut från gårdagens lilla klippäventyr på Saloon 01.

RSS 2.0