I katedern

Jag studerade en av bajkurerna lite närmare idag. Jag måste ändå ge dalfolket lite kredd för att de aldrig, jag säger aldrig, förnekar sig. I en för övrigt mycket torftig och otrevlig miljö har någon med sinne för det dalanostalgiska satt ditt ett toalock med kurbits på. Det är väl sådant som värmer i december när man nödig och frusen ska uträtta sina behov ute i Stennäset.

Ja, jag har fått mina femton nu. Jag ska inte säga något mer. Tack Marit för en bra artikel! Nu får vi hoppas att jag får komma tillbaka till Hbo till hösten.

Idag har vi badat i havet. Är i Göteborg på minisemester och njuter av sol, salta bad och krabbfiske. Myrbett och sönderbrända axlar comes with the package.

Skål kamrater!

Kanske kommer det en liten intervju med undertecknad i ett av lokalbladen snart. Jag hade besök på bussen igår av en före detta elev som ställde lite frågor om mitt karriärsbyte.

För övrigt var gårdagen en riktig långkörare - i dubbel bemärkelse. Jag följde med en förare igår på 701, 254 och som avslutning buss 70 till Mora. Arbetsdagen började 07.29 och slutade 20.05! Nu kan jag den turen också, åtminstone en variant av 70:an.

I Grycksbo gick det på en riktig sköning, en skapelse från 1982. Han hade stort rödgrått burr, en tunnsliten T-shirt från ABF och en ryggsäck med lite kläder men framförallt med plastflaskor av olika storlekar. Han kommenterade lite surt när jag inte var snabb nog med huvudräkningen att "du sitter väl vid datan hela dagarna du". Sedan förflyttade han sig längst bak i bussen där det så småningom började halsas ur de olika flaskorna och när snubben väl klev av i Mora var han rejält påstruken, riktigt packad. "Hur fan ska jag hitta bussen till Sollerön nu då?", var det sista jag hörde innan han snubblade iväg.

På hemvägen sedan var det händelselöst - en kvarglömd fotpall på en rastplats vid Rällsjön var det enda som störde en trött bussförares uppmärksamhet.

Idag har jag som sagt klarat av att manövrera en buss och allt som där tillhörer helt allena. OCH - jag tog mig ur garaget och in igen utan att krocka med någon med moped eller köra på någon gammal tant.

Dessutom har jag klarat av en riktig dalatur. Linjekännedom som det heter, hur busslinjerna går. En tur gick ut på riktiga småvägar, till Aspeboda. Och som en liten utmaning var en del av sträckningen utlagd på en liten grusväg. Små knixiga turer bland granar och faluröda lagårdsknutar och på en av hållplatserna satt en skelögd kille och spelade banjo. Brr!

Nu har jag kört 701:an nästan på riktigt. Med egen kassa och ACE men med min mentor vid min sida.
Det var ju något helt annat att köra buss med en massa folk på och som skulle ta betalt och krångla med kort och dylikt.
   På måndag blir det i alla fall premiär. 05.22 börjar mitt arbetspass och då ska jag hämta mig en buss och köra 701 i ett par timmar. Hur ska det gå? Jag kommer nog inte att få ut åbäket från garaget ens.

Nu förstår jag varför alla bussförare är feta eller åtminstone har stora magar.

Det går ju inte äta på regelbundna tider med det här yrket. Man slänger i sig en kaffe klockan 04.30 innan man kör ett par morgonturer, kommer till garashä för att slänga i sig ett par mackor + kaffe åker ett par timmar till och vid 11-tiden trycker man i sig någon smaskig halvljummen matlåda som kompletteras med, ja just det, kaffe. Sedan avslutas arbetspasset med några vändor med 253:an till Borlänge så att allting riktigt får grötas ihop och skakas samman till en fin förstoppning som man med nöd(ig) och näppe hinner göra ur sig på en dåligt tvättad bajamaja ute vid någon öde änd!hållplats.
   Väl tillbaka vid garashä summeras arbetsdagen med de lika förstoppade förarkollegorna över en - kopp kaffe!

Link och Novalucol och Samarin blir mina nya bästa vänner.

Nu har jag varit på Swebus ett par dagar och det verkar vara väldigt lösa boliner på hur och vem som ska köra buss i Falun med omnejd.
Det viktigaste rummet är Driftledningen där två glada damer (så klart) sitter och försöker hålla ordning på alla bussar men framförallt på vilka chaufförer som ska köra dem. Bussarna alltså - inte damerna. Sedan kommer mat- och rastrummet där en snubbe sitter och äter frukost samtidigt som en annan dukar fram sin lunch eftersom alla har så olika tider. Ingen hälsar på en ny utan på sin höjd pratar de kort med varandra om vilka ramtider de har. (Ramtid är enkelt uttryck hur lång arbetsdag du har)
   Därefter kommer ett rum där två herrar sitter instängda. Vad de gör där har jag inte lyckats ta reda på "de där har vi inte så mycket med att göra" är det enda jag vet än så länge. Efter det kommer så trafikplanerarens, utbildningsledarens och redovisningens rum på rad och korridoren avslutas med att chefen för Falun/Mora har ett rum "längst bort från verksamheten" muttras det. Vad säger de som jobbar i Mora då?
   Jag har för tillfället inte riktigt begripit hur man förhåller sig till varandra, för vad man jobbar eller varför man ens är busschaufför.

MEN! Idag har jag kvitterat ut min uniform. En tjusig och välsittande kostym av senaste snitt. "Du är väl ingen slipstyp, eller?" Jo, tänk för att jag är det. Jag vill ha slips och skjorta och väst. Och i höst ska jag kvittera ut mig en kavaj. Det är ju för uniformen jag tog jobbet!

Nu har Vägverkets representant godkänt er ödmjuke tjänare som bussförare. Bokstaven D kommer snart att pryda mitt nya körkort.

Synd bara att surkarten till kontrollant förtog glädjen genom att ge mig en uppläxning på backningen. "Hade du gjort ett misstag till hade jag inte godkänt dig." Kul som fan att höra. Jaja, han gick väl igång på att förta stämningen. Nu är det gjort i alla fall.

Vad ska min blogg handla om nu då? Nu när jag klarat av att ta det där D-kortet? Kanske kan det bli en skildring av det festliga swebus-livet...