I katedern

Hon är ungefär lika gammal som jag. Hon läser svenska på komvux. Hon sitter mittemot mig i klassrummet och ser på mig med sina mörka, hårt sminkade ögon och säger "Kvinnor är mindre värda än män." Jag skrattar till och säger ja, ni är ju det, i tron att hon är ironisk.

 

Vi hade pratat Upplysning och diskuterat hur människan (männen) börjat ställa krav på lika värde, att alla var jämlika. Jag försökte väl på något sätt förklara hur den tanken var revolutionerande då - att den än idag är provocerande; att ALLA är lika värda. Det är då hon säger det, att hon, vi kvinnor, är mindre värda. Bara för att vi är kvinnor.  "Det är bättre att män tjänar mer så att de kan försörja oss." Jag frågar henne om det är rättvist att hon ska tjäna mindre bara för att hon är tjej? "Ja!" blir det självklara svaret.

 

Det SKA vara skillnad mellan man och kvinna, menar hon. Jag tar upp exemplet med en skola i Borås som lät killarna bowla och tjejerna pyssla. "Bra, killar ska inte hålla på med pyssel, de ska hugga ved."

 

Av oss tre i klassrummet, jag, hon och en kille till på komvux, är jag mest värd. Sedan kommer killen och sist hon. Så är det. Och jag försöker få henne att fatta hur absurt det låter men jag fattar inte själv för det är så absurt.

 

Kvinna i Sverige 2013.

I morse tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om hur jobbigt det är att vara en del av ett samhälle där jag tvingas lämna ifrån mig mitt barn i en öde korridor klockan kvart i sju en mulen februarimorgon för att jag måste åka till jobbet och försörja mig med att ta hand om andra barn (även om de är lite äldre) i flera timmar, för att sedan när jag, en mulen februarieftermiddag, hämtar samma barn, vara så trött att jag lyder under minsta motståndets lag och inte orkar vara den närvarande, engagerande och fostrande pappan utan tar till den morrande, korthuggna och lätt irriterade diton. Och att jag i detta inlägg skulle undra om det var okej att känna så - trots att jag är man.

 

Men så såg jag ett klipp från ett kommande Uppdrag Granskning.

 

Och jag vill fan ta mig grina. Vad är det för jävla STRUKTURER som gör att män tror att de kan få bete sig så? Vad är det för MÄN som beter sig så? Vad är det för FÖRÄLDRAR som låtit sina pojkar växa upp med en sådan människosyn?

 

Sådana som lämnar sina barn klockan kvart i sju i en öde korridor en mulen februarimorgon?