I katedern

Jag var på begravning häromveckan och även om jag inte hunnit bli en van gäst på dylika tillställningar slås jag mer och mer av vad den innebär - döden.
Jag vet att jag har ett liv. Det är min övertygelse och min ledstjärna. Mitt liv är meningslöst. Den vetskapen ger mig tröst. Jag vet också att jag kan göra mitt yttersta för att detta enda liv ska bli bra i all sin meningslöshet.
För varje död slutar minnen skapas men samtidigt är det minnen som fyller livet. Och det är antagligen det jag börjar inse nu. Det fanns en strof jag brukade lära ut till mina retorikelever:
Till sorg blev minnet givet.
Begär du frid, så glöm.
Vad minns du dock av livet?
En suck,en tår,en dröm.
Jag vet inte om håller med om det längre. Jag minns så många olika saker från dem som dött.
När jag sitter där på begravningen av min morbror kommer det över mig - minnen från min barndom, julaftonskvällarna när de kom hem till oss och tittade på Karl-Bertil, turerna i deras bil för att spana efter älg på skjutfältet, hans inlagda saltgurka.
Och nu sitter jag här, en regnig lördagskväll i juli, och inser att det är det som gör mitt liv. Att när jag tar med mig min dotter på älgspaning, eller bjuder min älskade på saltgurka, eller stannar upp och njuter av nyslungad honung, så är det minnen som jag gör om till mitt liv och som så småningom blir minnen i deras liv.

Så länge vi minns de döda lever de.