I katedern

Idag har vi haft värdefull fortbildning i L-ABC. Alltså att veta hur man agerar vid olyckor och brand och sånt. Bra att bli påmind om ibland. I alla fall så sammanfattade utbildaren (omedvetet?) vilken inställning man ska ha när man närmar sig en olycka. Alltså att det är ingen fara med en som håller på att drunkna så länge han plaskar, det är värre när han sjunker.

Så har man då gjort sin första nattkörning. Tjänst 6521: 18.32-03.42 (fast på swebusiska heter det 27.42).
   Jag visste inte vad man skulle förvänta sig men lite orolig över bråk och otrevligheter var jag. Men på bråkfronten var det noll - skönt. Däremot blev det ju ett par pizzor i bussen och sedan en allmän inblick i fulla människors mentalitet.
   Det gick faktiskt rätt bra under natten men jag blev lite chockad när jag angjorde Östra Hamngatan för att köra sista bussen ut till Hosjö 02.15. Det stod väl 80 pers minst som ville in, Det kändes som om Atillas hunner intog bussen när jag öppnade för att släppa på horden. Fick väl på alla till slut och jag tror att jag tog (rätt) betalt av de flesta - kunde fått 80 kronor i "dricks" av en överförfriskad typ som missade att han gav mig en hundralapp, men ärlig som jag är...
   I alla fall; värsta upplevelsen var när jag kom tillbaka till stan vid halvfyratiden. Ett gäng grabbar på trottoaren, jag i en Säfflebuss. När jag passerat Kristine kyrka och precis är på väg ner i den lilla backen vid Stora torget, slänger sig den ene killen rätt ut i gatan, tre snabba steg 20 meter framför mig. Jag ställer mig på bromsen, burkar, pizzakartonger och rattstången far framåt i bussen, däcken skriker och under armarna sticker det som av tusen nålar.
   Tre snabba steg tillbaka på trottoaren och sedan står de där och skrattar och njuter av sitt lilla practical joke. Och jag som var övertygad om att jag skulle köra ihjäl en människa.

OK, kära läsare, ni ska nu få veta hemligheten med hållplatsutropen. Jag har förstått på frågor från såväl gammal som ung att många funderar över hur det går till, ijengklien, dom där utropena.

Varje buss har en GPS som är kopplad till Dalatrafiks trafikcentral i Borlänge. Där finns också alla linjer inlagda med alla hållplatser. När jag loggar in min buss på systemet på morgonen syns min buss som en liten röd prick på en jättelik dalakarta. (Tänk en sådan där stor karta som militärer använder för att planera slag på.) När jag så börjar köra min tur kan Dalatrafiks högst betalda följa med den röda pricken och ropa ut hållplatserna när jag närmar mig dem.

Och så gör hon för alla bussar, alla linjer, varje dag. Hon är ett under av stresstålighet och har bara varit sjuk en dag sedan de började med detta system. Då hade de en vikarie som tack vare en röstförvrängningsapparat klarade av jobbet.

Igår rann sinnet på mig.
Jag har vid några tillfällen haft en tysk man med sina tre söner på bussen. Första kontakten var i somras då jag körde en morgontur som hade varit lugn och rogivande, vid Kristinegymnasiet kom den här kvartetten på och jag trodde att min sista stund var kommen. De skrek och bråkade och stod i sätena och bråkade och skrek. Självklart lade jag denna hoper på minnet och kan konstatera att varje gång jag haft dem på bussen har det varit likadant.
   Igår kom han igen, klev på vid Origo med två av pojkarna, och genast satte skrikandet och bråkandet igång. Och gubben säger inget - har aldrig gjort. Precis innan de skulle kliva av några hållplatser senare fick jag nog, tog tag i mikrofonen och sade med mycket tysk och myndig stämma: Ruhe im Bus!

Fan, det ska vara Ordnung på bussen! Eller hur?

I lördags fick jag skäll och beröm. Först fick jag beröm av en äldre kvinna för att jag hjälpte en ännu äldre kvinna med rullator av bussen. Sedan fick jag skäll av en kollega för att jag kom försent till avlösningen.
   Hela söndagen har jag ältat klandret, funderat, tagit åt mig och känt mig dum men inte en tanke har ägnats åt den positiva kritiken. Varför har vi människor (jag) så svårt att ta fasta på det positiva, varför är det alltid den negativa kritiken som får ta mest plats och energi?
   Mera positivism (och ja, jag vet att positivism är något helt annat) i livet!

Om idag var en bra dag så var gårdagens eftermiddag lite så där. Åtminstone en händelse.
   Jag körde 702 men var helt övertygad om att jag satt på en 704:a (hade kört det på förmiddagen) och åker helt sonika förbi hållplatsen på Östra Hamngatan glatt vinkande till en av mina kollegor. Då, precis när jag passerat hållplatsen slog det mig, ställde mig på bromsen och försökte sedan backa in. Det blev väl sisådär och kollegorna fick sig väl ett gott skratt.

Puh!

Idag har jag haft en bra dag på jobbet - hittills. Eftersom jag har delad tur kan det ju mycket väl spåra ur framåt eftermiddagen. I alla fall:
Idag skulle jag köra 254:or mellan Falun-Borlänge med början i Falun klockan tio över sex. Idag var jag ute i GOD tid för nu har jag lärt mig att man kan aldrig riktigt lita på att man kommer iväg som man ska.
   Ut för att hämta min buss, blåsa, ladda biljettmaskin, logga in och fylla i färdskrivarblad. Startar och kör ut för att göra en liten säkerhetskontroll och sedan iväg. Och då har allt klickat, inga fadäser eller konstigheter, så jag har gott om tid. Kör i sakta mak upp till Regementet och hinner till och med stanna för att plocka upp ett par Metro.

Och sedan rullar det på. Själva turen i sig är väl ingen rolig historia, mest motorväg, men att allt fungerade och att viseringar och biljettförsäljningar och hjälpa en tant med rullator och förklara vägen på engelska för en student och få höra trevlig helg och att hålla tiderna gjorde att det kändes bra - och kul.

Idag hittade jag en krona på tvättstugegolvet!
Nej, detta inlägg ska inte handla om nyfattigdomen som breder ut sig ohämmat i Sverige (som om det vore en sjukdom och inte ett strukturellt problem som "enkelt" skulle lösas med politisk vilja). Inte heller ska det handla om busschaufförers usla löner - netto är de inte så mycket sämre än en lärares - vilket innebär att även lärare är dåligt betalda. Och då menar jag DÅLIGT!

Detta inlägg ska handla om ett kärt ämne som jag berört en gång förut. Eftersom en kopp kaffe kostar två kronor på jobbet blir varje bonuskrona viktig. Faktiskt var det så jag tänkte när jag plockade upp den från det dammiga golvet: "denna ska jag ta med och stoppa i mitt myntfack för då kan jag dricka en kaffe för halva priset idag". Exakt så tänkte jag. :-)

Apropå upphittat. Jag plockade upp femtio öre häromveckan. Inte en femtioöring någon tappat utan en femtioöring som någon inte orkade plocka upp. Håll i er nu:

En ung kille, 15 bast kanske, ställer sig i dörren till bussen för att plocka upp sitt upptilltjugokort. När han rotar i sin plånbok råkar han tappa en femtioöring. "Du tappade något" sade jag lite vänligt och pekade på marken där kopparmyntet låg. "Ähh, orka", sade den unge mannen och gick in i bussen. Under ett par sekunder satt jag perplex och funderade på om jag skulle plocka upp pengen ÅT honom men beslutade mig för att plocka upp den för att behålla den själv (det där med kaffet ni vet).

Men vad fan! Vad är det för inställning? Vad ÄR det för inställning?