I katedern

Jag deltog i en undersökning via telefon häromdagen. Tydligen gäller inte NIX-telefon för marknadsundersökningar och jag hade inte ork att säga nej och jag hade inget bättre för mig så jag sa okej, jag är med. Shoot! Det blev ganska absurt.
Intervjuaren (I): Undersökningen handlar om spel och lotterier.
Jag (J): Jag spelar inte.
I: Nehej. Hur ofta spelar du?
J: Aldrig.
I: Hur ofta har du köpt lotter de senaste tolv månaderna?
J: Ingen gång.
I: Vad köper du för lotter?
J: Inga.
I: Vilka spelbolag av följande har du använt dig av de senaste tolv månaderna, Betson, Ladbrokes, Svenska spel?
J: Inget.
I: Använder du dig av bolagens nättjänster?
J: Nej.
I: Känner du till Spelkortet?
J: Vad tror du själv? Du får en gissning.
I: Hehe, ja, nu är det ju så att jag får inte svara åt dig.
J: Nej, jag förstår. Men svaret blir nej.
I: Jaha, tack då.

Absurt som sagt.

Som en urdrucken Festis.
Som en slarvig cheeseburgare dressad av en finnig svettig långhårig sjuttonåring.
Som en bar utan rättigheter.
Som ett platt däck.
Som en nygrillad husfluga på det elektriska pingisracket.
Som ett IG.
Som en Peace&Love-biljett man inte köpte i tid och som tog slut.
Som en rostig bortglömd oanvänd hoppbacke.
Som en två tre fyra fem sex sju åtta rondeller.
Som ett fartgupp.
Som Spotifyreklam.