Stationer
Jag kan inte låta bli. Helt uppslukad. Hans tänder… Långt innan tandregleringar, utseendefixeringar eller instagramfilter. Så stora! Läpparna liksom putar ut och när han pratar blir det bubblor i mungiporna. Jag vet att det är fult att stirra, min fru säger det hela tiden men jag kan inte låta bli. Och hakan som rör sig, gnisslar de abnorma tänderna mot varandra, som ett omedvetet - eller kanske högst medvetet och sedan länge inarbetat, ticks för att långsamt nöta ner dem, tänderna.
Åka tåg. Jag gillar det. Kan sitta här utan att synas men se. Se alla och allt. Att ge mig hän åt det förbjudna. Jag lovar, jag kommer att sluta titta snart. Låta honom vara ifred.
Jag åker en sträcka jag åkt förut, många gånger, ofta. Jag lyssnar dessutom på samma musik som jag lyssnade på då. För 27 år sedan. Fast då var det en sådan där bärbar kassettbandspelare. Nu är det Spotify. Så mycket Spotify att SJ:s wifi säckar ihop.
Det händer något med mig märker jag, nu, då. Att se och höra och minnas. Vem jag var, vad jag är, hur det blev.
Hallsberg
Jag var vapenfri brandman på flygplatsen i Karlstad i en tid då allt fortfarande var enkelt. Gå gymnasiet, göra lumpen eller vapenfri tjänst och sedan jobba eller plugga. Jag gjorde ett val då många inte gjorde det. Fick åka till Falköping och prata med en psykolog om varför jag inte var beredd att skjuta någon. Som om det var det som var det naturliga - att döda.
Och så åkte jag, varannan vecka, Karlstad-Herrljunga tur och retur. Ett år nästan. Så många människor jag såg. Bratsen (fast det hette inte så då) som gick på i Hallsberg för att åka till Lundsberg. En annan klass. Rika. Ägande. Småbarnsmammorna med barnvagnar, för stora väskor och ledsna barn. Och konduktörerna. Jag var ganska säker på att jag skulle vara en av dem om något år eller så. Jag gillade ju tåg.
Laxå
Han ska kissa nu, han med tänderna. Det tar tid, tungt att resa sig, hitta balansen. Hon följer med, hon som måste kyssa honom. Som var tvungen att hitta ett sätt att inte krocka med emaljen. Undrar hur lång tid det tog. När hon lärde sig parera, älska.
Hon färgar håret, klagar på att första klass inte är som det var. Att vi är för många som åker, tvingar medpassagerare stå för att hon pratar i telefon. Tar plats. Brats.
Ja, jag åker första klass. För att det är billigare än den andra. För att affärsvärlden har semester. Rea på bratsplats. Pöbeln får smaka på de rikas smulor och känna sig märkvärdig för en resa utan retur.
Klass… Jag hatar det. Att vi har det. Att vi vill ha det, att vi anser att det fyller en funktion. Jämlikhet. Hennes Bismarckhalsband tar för fan upp ett eget säte. Hon med han med tänderna.
Det finns ingen som vill vågar vägrar längre. Inte jag heller såklart. Vad vi har är ett slott av sand. Vi tror på det och tänker att det är så det måste vara. Att de som har ska för alltid få behålla det och att den som inte har ska vara glad för det. När blev det så? Varför? Jag kan inte föra en klasskamp ensam så jag struntar i det. Ge. Mig. Whisky.
Töreboda
Ljungen blommar i Tiveden. Rosa fält på hyggen och myrar och ledningsgator. Jag borde väl fortsätta med naturromantiken men det går inte. Inget känns naturligt längre. Det är en lögn. Vårt förhållande till naturen. Vi har förändrat allt. Årstiderna, haven, skogen, djuren.
Jag försöker lära mina barn att se den, naturen. Att titta på en nyckelpiga eller ormvråk. Att förstå hur ett grodägg blir yngel och groda. Att det fungerar. Allt kommer att ändras. Jag fattar det men jag vill inte sluta tro på att vi kan lösa det. Eller lösa… Hitta en lösning, komma på ett sätt att fortsätta leva. För om det är något vi människor kan så är det att leva. Inte bara överleva. Vi kan skapa njutning, skönhet och underbara ting. Låt oss göra det. Låt oss förstå att det kan inte vara som förr men det kan bli bra ändå.
Skövde
Det är ett annat ljus nu. På slätta. Jag hade inte sett det innan Lina sa det. Ljuset! Jag har alltid tyckt att schlätta är det tråkigaste som finns. Inga backar, kurvor, skogar, ängar. Bara åker. Men hon såg ljuset och himlen. Hur öppet det är. Platt tyckte jag. Ljust sa hon. Sönderslagna byar, ensamhet såg jag. Frihet, självständighet och rum såg hon. Jag har blivit bättre på det - att se saker på andra sätt än mina egna men det tar tid.
Igår köpte jag mat åt bulgaren utanför Ica. Ja, jag vet att han var från Bulgarien för jag frågade honom. Ja, jag vet att han var hungrig för jag frågade honom.
Jag berättar inte det för att framhäva mig. Det var inte en god gärning som jag förväntar mig gillningar för. Jag berättar det för att vi frågar inte längre. Vi vet och därför dömer vi. Vi ser inte ljuset för schlätta.
Stenstorp
Vem går av i Stenstorp?
Falköping
De har gått av. Han med tänderna och hansesa käring. Det är inte lika trångt i första klass längre. Nu tittar jag på ett ungt par där killen inte vill kyssa sin flickvän för att hon har något på överläppen. Han tar kort på det och visar henne. De uppdaterar sin Spotify. Äter kvarg.
Jag är gammal, jag vet det. En annan tid, ett annat liv. Men jag har lovat mig själv att inte döma för tidigt men kvarg!?
Jag närmar mig nu. Hemma. I Falköping blev jag lärare. Jag hade pluggat i Karlstad, examinerats och flyttat därifrån. Första jobbet. Alla elever var äldre än jag (Kunskapslyftet) men jag fick deras öron och respekt för jag kunde något, ville något. Jag gillade det. Var bra på det. Är bra på det. Lärare. Att växa genom att få andra att växa. Mjo. Snart går jag av.
Herrljunga
Hemma!
