Mellan branta stränder
En fd elev skrev att han lyssnade på Jan Johanssons Jazz på ryska, vilket fick mig att göra detsamma, vilket fick mig att minnas.
Jag mindes när jag och Peter susade fram i hans morsas brandgula SAAB 99, tvådörrars. Vi var 19 nånting och hade hela Världen för våra fötter. Hudene, Fåglavik, Bitterna, Jällby, Alboga, Källunga, Källeryd. Övergivna gårdar, gamla församlingshus, broar, bäckar, raksträckor, kurvor.
Vårvintervägar. Tofsvipor. Vitsippor.
I baksätet satt våra två ständiga passagerare - de gamla högtalarna från deras stereo, fastbältade. Peter hade kopplat in dem (Hur kan man sådant? Varför kommer man på att göra så? Jag kan det inte, skulle aldrig tänka så långt) direkt på radion, inte via något slutsteg eller förstärkare eller vad det heter. De satt där bak och spelade för oss. Bob Dylan, Nationalteatern och så Jan Johansson. På kassett. Om och om igen.
Torrt vårgräs. Doften av skog. Gödsel.
Två frihetens väktare som susar fram i en oreange projektil över skumpiga tjälskottsvägar med ryskt vemod pumpandes (nåja) genom högtalarna. Vemodet. Känslan av nu. Längtan efter att "bara dra iväg".
Jag ringer nog Peter ikväll.
