I katedern

Nu kommer vi till mitt egentliga inlägg. De två första i denna svit var bara förspelet till detta resonemang som nu stundar.
Vad tycker jag egentligen? Ska dessa nyinflyttade lära sig svenska eller ska det vara OK att inte kunna kommunicera? Som jag formulerat denna fråga finns det ju bara ett svar: Ja, de ska lära sig svenska!
   Men är det så självklart? Ska man tvinga en asylsökande (som den ene var) att lära sig ett språk som han/hon bara kommer att behöva en kortare tid (detta förutsätter förstås att de har något att återvända till)?
Åh, jag vet inte. Å ena sidan skulle jag vilja säga att det spelar väl ingen roll. Om båda parter (svenskar och invandrare) visar en vilja att förstå varandra så borde det gå bra ändå, å andra sidan är ju språket det viktigaste redskapet till att bli integrerad och att bli accepterad i ett främmande land.

Jag, som svensklärare, tycker så klart att man ska lära sig BRA svenska. Men med tanke på hur många svenskar som inte kan hantera sitt eget språk så kan man ju undra vilka krav vi ska ställa på våra invandrare. Eller migranter som det tydligen heter nuförtin.

OBS! Jag vet att detta inlägg kommer att missförstås och feltolkas men jag kände att jag ville avreagera mig på den vanmakt jag kände idag när jag skulle försöka kommunicera med två som inte kunde eller ville förstå. Jag anser att Sverige borde ta emot många fler invandrare än vad vi gör idag. Frågan är bara hur vi ska förstå varandra.

Sedan när jag skulle åka tillbaka till Falun med 253 kliver det på en ung man i Borlänge centrum som vill fylla på sitt kort.
-Fylla!
- Ja, med vad?
- 240! (Här kan det vara på sin plats att upplysa dig som läser att ett Upp till 20-kort kostar 240 kronor att fylla på. För det får du sedan åka hur mycket du vill i HELA Dalarna.) Denna unga man var i och för sig ung men han var garanterat över tjugo varför jag snällt frågade:
-Hur gammal är du då? Har du något ID?
- Fylla, 240! (Visar sitt ID och jag kan konstatera att han är född 86 vilket ger vid handen att grabben är 22.)
- Tyvärr, du är ju äldre än 20 så du måste köpa något annat kort. (Nu börjar svettpärlorna träda fram i pannan på mig för det är mycket folk som ska på bussen) Sätt dig där så länge så kan jag släppa på de andra. Han sätter sig en stund.
- Du kan inte köpa ett upp till 20 eftersom du är över 20, säger jag lugnt än en gång. Den unge mannen vägrar att fatta och viftar bara med sina pengar i ansiktet på mig.
- Fylla, 240.
- Ja, men du är ju 22. Till slut inser jag att jag inte kommer någon vart vare sig med honom eller bussen och låter 22-åringen köpa sitt djävla upp till 20-kort, samtidigt som jag önskar att det just idag kunde komma några kontrollanter för att sätta dit den övermogne 20-åringen. Förlåt.

Idag fick jag en telefon uppkörd i plytet. Alltså, det var en kvinna som inte visste vart hon skulle gå av någonstans i Borlänge. För att lösa situationen hade hon ringt upp sin man som jag alltså skulle snacka med.
- Hej hej, vart ska hon?
- Borlänge!
- Ja, men var i Borlänge?
- Stannar du i centrum?
- Ja, men jag är redan vid Kupolen.
- Kupolen!
- Ska hon gå av vid Kupolen.
- Jaja, Kupolen.
Jag till kvinnan: Ja, alltså du kan gå av här. Hon tittar på mig som om jag var en idiot och ringer upp sin man igen. Något sägs och hon sätter sig ner igen. Inget annat att göra än att köra vidare. Inte så långt dock, för på denna tur stannar 253 vid Jaxrondellen, den kör alltså inte in i Kupolen som bussen annars brukar göra. Så vid Jax var det bara för kvinnan att bli avschasad.
- Jag kör tyvärr inte längre. Kupolen ligger däråt!
- Skolan? Tre månader.
-Eeh, jaha... Hej då!

Jag måste säga att jag uppskattar den lilla vanan att alla busschaufförer hälsar på varandra när de är ute i trafiken. Det finns något sympatiskt i denna gest av gemenskap. Att även om vi inte känner varandra så känner vi en samhörighet. Tänk om man kunde överföra det till resten av tillvaron också. Lyft blicken och se på den du möter, bjud på ett leende och ett litet hej eller en nick så ska vi nog klara av den kommande vintern utan att frysa.

Hej hej!

Igår hade jag två acnefilosofer på bussen. Det är fascinerande hur två unga män så lätt kan växla mellan ämnena, mellan högt och lågt.
Det var två killar i "jagharprecisfåttbörjahandlapåbolagetåldern" med getskägg, hatt och stora halsdukar. De pratade så högt som krävs för att det ska vara omöjligt för oss andra att inte kunna lyssna. Det började med den finansiella krisen vilket ledde över till brats och "jag kan förstå de som köper en champagne för 50 000 för att njuta av hemma men för att spruta ner andra med på krogen där går gränsen".
Sedan pratade de lite mer om alkoholkonsumtion och den ene hade tydligen upptäckt en stark dryck som hette whiskey. (Jag vill egentligen stava whiskey "visky" men det ser så avigt ut så därför kör jag med den irländska stavningen, skottar skriver whisky) Och denna whiskey hade i alla fall han druckit sig berusad på och "det blev en sån skön fylla" inte som när "man var ung och tokdrack sprit". Och sekunden efter det pratade de om människans fria vilja som de kom fram till att vi inte hade. Fri vilja alltså.

Och det har han rätt i för jag ville inte lyssna på deras pladder men kunde inte komma undan.

Nu är jag tillbaka på skolan. I alla fall till 40 %.
Det känns rätt OK trots att mitt tjänstlediga läsår helt plötsligt bara blev tre månader. Huvudsaken för mig var att jag tog mig från skolan ett tag, att jag vågade göra något helt annat. Och det gjorde jag ju. Jag hann upptäcka vad jag saknar med skoljobbet: kontakten med eleverna.
   När det gäller bussjobbet måste jag säga att det överträffade mina förväntningar förutom på en sak: arbetstiderna. Hade det inte varit för dem hade jag nog inte sökt mig tillbaka till skolan så snabbt. Det funkar inte att ha småbarn och jobba så konstigt. Och sedan som S sa att arbetstiderna gör att det ackumuleras en trötthet. Om man jobbar heltid känns det som om man inte hinner vila ut mellan arbetspassen. Det stämmer verkligen.
   Utöver det har jag uppskattat busseriet, att köra, kollegorna och på något sätt friheten. Trots att din dag är superstyrd av ditt körschema finns det en frihetskänsla i själva körningen, svår att förklara dock.

Nu ska jag göra både ock ett tag, köra buss och ha undervisning. Det blir nog en bra kombination. Hur det går med denna blogg vet jag inte. Kanske kommer det att bli reflektioner ifrån skolans värld också... får döpa om det till nåt annat då.

Skolbussen kanske?

Bussförare är ett uppfostrande släkte. Jag har märkt bland mina bussförarkollegor att det finns ett behov av att lära folk i trafiken och på bussen lite vett. Nu så här efter ett par månader förstår jag varför. Det går nog inte en dag utan att man förundras över folks (o)förmåga att bete sig på ett någorlunda civiliserat sätt. Jag ska ge några exempel:

Att vänta på bussen.
Om man står lite snett vänd mot det håll bussen kommer ifrån med blicken fäst i bussförarhöjd och med handen, kortet eller reflexen markerar att "jag vill med", kan man vara säker på att bussföraren stannar och plockar upp dig.
   Följande metoder är lite svårtolkade däremot:
- Du står vänd mot mot bussen och tittar på bussföraren som saktar ner och svänger in för att plocka upp dig. Du står dock kvar men tittar irriterat på föraren och undrar vad det är för en idiot som inte ser att du väntar på en annan buss.
- Du står på hållplatsen men när bussen kommer får du "hissbeteende", alltså du börjar titta upp och åt sidorna och låtsas som om du inte syns.
- Du står och pratar med en kompis och först när bussen som saktat ner börjar svänga ut igen reagerar du och börjar vinka förargat "ser du inte att jag ska med".

Ja, det där var ett par exempel på hur folk beter sig på busshållplatsen. Mer att vänta förmodar jag.