I katedern

Fy vad tråkigt det måtte vara att befinna sig i den jobbiga fjortisperioden. Det är så homogent, så trångt, så mycket puder, brunkräm, extensions, noppade ögonbryn, trånga plastiga tajts, korta kjolar, plufsiga skor, tjocka jackor och snipiga munnar. Varför måste man vara så uppfylld av sin egen image och så hårdsminkad att man inte ens kan bjuda på ett litet hej till en stackars trött förare?

Och ännu mera brunkräm.
Det ser verkligen märkligt ut när de kommer med sina pepparkaksbruna ogenomträngliga ansikten men samtidigt en liten bit nedanför hakan, skönjer man deras vinterbleka hy. Allt är inte svart eller vitt här i livet - fjortisarna är bruna och vita.

Jag redovisade idag. Mer säger jag inte om det för sådant får jag inte skriva om. Hur som helst så insåg jag att jag låg back. Rejält dessutom. Och det berodde på att jag tappat kortämnen. Sådant får man inte göra. Riktigt ledsamt var det i alla fall att tvingas betala ut egen kassa för att ersätta korten. Ridå!
   Men - infallet fick mig att kontakta en som städar bussarna och gissa vad: han hade hittat mina kort. Gulle dig!

Så nu är det med glatt hjärta som jag viker tvätt.

Körde buss en snöig söndag i januari. Efter ett tag hade snöröjningen gett upp och flingorna vunnit slaget om vägbanorna. Trots min strävan att köra försiktigt fick jag på ett ställ med en kortvagn på samuelsdalsbron. "ut å schladda mä peven". Det skulle inte upprepas trots att jag senare försökte under kontrollerade former.
   Däremot fick jag en tryckare av ledvagnen jag körde ännu litet senare samma söndag. Det är dock en helt annan upplevelse. Där trycker bakaxeln på så att det är det mittre hjulparet som sladdar vilket medför att bussen viker sig som ett V. Inte så najs.

Tilläggas kan att ingen skada skedde, det vara bara små aningar om vilka krafter man inte har kontroll på om man tappar dem.

Jag är tillbaka i skolan och det känns bra. Det kanske jag redan har skrivit men jag ville säga det igen. Häromdagen kom det en elev och sa att det hade varit en bra lektion - en lektion där man fick tänka lite.

Det är sådant som gör läraryrket så gött!

Idag skrämde jag upp en busskollega. Jag skickade ett sms (ett mess säger bara de som är +25 och vem vill vara äldre än det?) där jag beklagade mig över att han bara hade kört förbi mig. Det är lite av en mardröm - att missa någon på en hållplats. Han blev så klart väldigt brydd men kanske lättad när det visade sig att jag väntade på en annan buss.
Däremot:
Jag har tydligen gjort just detta - kört förbi någon. Jag körde 63 häromdagen och när jag närmade mig centrum ringde drift och frågade om jag kört förbi en i Danholn. Inte då sa jag, för jag plockade minsann upp den som stod på Risholnsgården. Men det visade sig att tydligen hade stått en på Danholn södra också. Och jag som tyckte att jag kollade så noga. Jag får skylla på mörker, mötande trafik och att han inte hade reflexer på sig. Har man inte reflex syns man väldigt dåligt kan jag säga.

Dock - det finns dock vissa tveksamheter i grabbens historia. För jag var sen (8 min) och jag hade inte blinkat (vilket han hävdade) och inte heller saktat ner (för jag såg ju ingen där). Så med andra ord tar jag inte åt mig - förrän Dalatrafiks klagobrev ligger i mitt fack.

Vad hette de där tavlorna man hade i skolan förr som var tygiga och där man satte upp andra tygiga grejer på? Typ kardborreeffekt men inte lika fastnigt?

Jag har i alla fall bestämt mig för att inte vara en sådan tavla. Allt negativt som jag märker finns på skolan ska inte tillåtas att fastna igen. Jag ska försöka hålla mig glad, se framåt och göra det bästa av situationen. Det är lätt att säga men svårt att göra så klart. Inte är det roligt att vara i en verksamhet som bara ska spara och spara och dra ner och bli sämre. Men den blir ju inte bättre för att jag deppar.

När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd - andra bygger kvarnar. Eller vindkraftverk får det väl bli nuförtin.

=)

Tydligen är det viktigt för blogg.se att det finns reklam på min sporadiskt underhållna och glest besökta blogg. Såg idag att det var något från google om bakfylleråd. Alltså hur man blir av med bakfyllan, inte hur man får den. Det vet antagligen de flesta.

I alla fall var det en (medveten?) särskrivning plus en stor bokstav. Bak Fylla stod det. Det låter poetiskt och lockande tycker jag som är lite av en dryckesromantiker. Jag tänker mig att det finns något bakom fyllan att upptäcka, något dolt som bara alkoholens välsignade påverkan kan avslöja. Är det någon som vill vara med och undersöka om det är så?

Fan vad folk är märkliga.
I sin rädsla för att bli påkomna med att strunta i att plocka upp efter sin hunds prestationer, tar de med sig en sådan där svart liten påse (som känns precis så tunn så att man tror att den ska spricka) som de plockar upp exkrementerna med. Detta göres så klart ganska demonstrativt så att världen inte ska missa hur duktig man är. Sedan går man ungefär hundra meter, förvissar sig om att ingen ser - och kastar sedan in påsen i skogen!

Såg en dylik, välfylld påse häromdagen hängandes i en grenklyka cirka fem meter från stigen. Det är ju så klart hundra gånger bättre att skiten hänger inplastad i en björk som någon annan djävla juldekoration än att den antingen ligger kvar och försvinner den naturliga vägen, eller läggs i en soptunna avsedd just får dessa otäckt tunna påsar fyllda med bajs.