I katedern

Usch vad man kan vara elak mot sitt barn. I morse blev ett par manchesterbyxor källan till ett tårfyllt och svettigt och tidskrävande bråk i morgonstressig hall. Grunden var lagd, byxorna på och accepterade tills hon kommer på att de inte alls är sköna och att någon på dagis tycker att de är fula. Och så står man där med klockan som en kniv mot strupen och svettdropparna rinnandes utmed tinningarna. Och så går man över den där gränsen och sliter tag i ungen och skriker att nu får det vara nog.

Och samtidigt ser man sig själv ovanifrån och inser hur dum man är som inte fattar att det är trötthet och stress och allt det där andra som gör att man beter sig som ett svin mot det man älskar över allt annat på jorden.