Stämpel
Intressant. Utveckla. Ingen röd tråd. Dispositionen. Drivet språk.
Och alla skulle vara nöjda och ingen ifrågasätta sitt resultat. Och från arbetsrummet skulle det rytmiska dunkandet från stämplarna få folk att stanna upp i korridoren hänförda av mitt flit och viskande skynda sig därifrån, konstaterandes att den där Pontus, han kan arbeta han.
Vad får det rytmiska dunkandet dem att tänka på nu så här innan stämlarna har blivit verklighet?
IG-stämpeln kan jag förstå, men vad ska du med de andra till?
Skolan är en opersonlig plats. Jag tror inte att man riktigt kan utvecklas i en situation där man inte kan vara personlig med sin lärare. Det finns så extremt få bra lärare egentligen. Många är alldeles för robotiska. Inga känslor, inget engagemang, elever är en klump med kött som ska stämplas och ut i butiken.
Varför måste man vara personlig med sin lärare? Det är väl egentligen ett ganska osunt krav? Det är väl över ämnet ni ska mötas, du och din lärare? Men visst, vilken lycka det vore om man slapp bedömning, att eleverna kom dit på grund av ett genuint intresse, inte bara få stämpeln högkvalitativt kött.
Kan man inte bara stämpla alla elever i pannan första veckan istället? Skulle spara många prov och papper och arbete, för om man är riktigt ärlig så är det väl få som får tillfälle att byta fack under sina tre år i gymnasiet? Jag är ganska övertygad om att jag efter en vecka skulle kunnat peka ut ungefär vilka som skulle gå ut tre år senare med toppbetyg respektive bottenbetyg.
(Förlåt Pontus, det är din bittra ton som smittar av sig)
Skulle du säga att du tillåter dig själv att tycka illa om en del människor som du möter i ditt arbete (såväl kolleger som elever) på ett personligt plan? Är det inte mer osunt att tillåta sig själv detta (speciellt när det kommer till elever) än att försöka se människan bakom arbetet som du sitter och rättar?
Emil: Jag tycker inte illa om någon. Faktiskt inte en enda människa. Jag försöker (på riktigt) se det goda i alla.
