Normaliserande åtgärd
Jag vet inte om jag tyckte att Åsa Bartholdssons föredragning var bra (med 142 'ehm' på två timmar så...) men det hon sa var lite intressant. Det handlade om hur skolan fostrar in barn i någon slags normalitet. En normalitet som inte var så väldefinierad men det handlade om att vara snäll mot sina kompisar, ha ordning på sina grejer och göra som de vuxna säger. Och om jag förstod henne rätt så var det fel. Eller, inte fel men sättet det gjordes på var fel. Hon hade fältat i en klass där läraren fostrade barnen genom att skuldbelägga dem. Genom att avvika från normen förstörde de som obstruerade den positiva stämningen. Och istället för att säga till ungen att så gör man inte fick hon barnen att känna sig som missanpassade. Frisk fröken!
Min slutsats efter att ha lyssnat på de 142 ehmen och lite annat är att skolan ska ge fan i det sociala, inte lägga sig det "normaliserande" utan ägna sig åt det skolan är bra på. Lära ungarna att komma i tid, att räcka upp handen när man vill säga något och att lyssna på sina kamrater och ordningen på Hallands åar.
Viskan
Ätran
Nissan
Lagan
Istället livskunskap och social fostran och förtryckande välmenlighet ska vi ägna oss mer utlärning av fakta och råplugg. Kunskaper som ungarna sedan kan använda sig av när de ska ta ställning i livets verkliga villervalla.
Det är bra att du har insikt i alla fall. Du kanske minns från dina egna skolår hur det känns att gå till en lektion och ha ont i magen för att man är rädd för att, för att ta ett exempel, bli skrikt/skälld på inför tjugo jämnåriga.
Insikt och insikt. Det är dock en avvägning huruvida det är nödvändigt eller inte att reagera på papperskastning, sena ankomster eller blippande på mobilen. I sju fall av tio är det inte värt att gå igång men vissa gånger måste man markera var gränsen går. Tycker jag i alla fall.
INGEN ska behöva vara rädd inför lektioner. Stökiga ungar är förmodligen inte det, då skulle de inte hålla på! Det FINNS ordentliga ungdomar som försöker göra sitt bästa men som blir gormade åt ändå. I de flesta fall så beror deras misslyckanden på ett kaotiskt liv utanför skolan. Man lyckas inte lämna in i tid och är skiträdd inför att läraren ska skuldbelägga en och bli arg. Det kan vara traumatiskt att bli skälld på. Speciellt om man är en sån som vill vara all till lags. Arga lärare är hemska. De får en att sitta som på nålar. Det är inte lätt att lära när man är nervös.
Lärare får vara arga, det är mänskligt; värre är det om de är omänskliga och oförstående. Jag har aldrig vågat berätta för skolan om mina depressionsproblem som jag har haft sen jag var tolv (jag är snart 19 nu) därför att jag inte skulle palla att bli nonchalant bemött. Lärarna bryr sig väl inte om jag kanske har en depression. De tycker mest att det är "synd" att jag inte presterar så bra jag skulle kunna. Det är dock inte så lätt när man har panikångest på natten... eller enorm prestationsångest. Och social fobi. Skolan är ett helvete...
Skolan kan vara ett helvete. Min upplevelse (som iofs är väldigt partisk) är att det också finns gott om lärare som vill hjälpa till, som kan lyssna och ta hänsyn. Allt handlar om hur man kommunicerar hur man mår. Om jag får en elev som spottar, skriker och svär utan förklaring kommer jag att reagera med "hårda nypor". Får jag däremot veta att samma elev har något eller några problem så anpassar jag mig efter det. Våga berätta! Det gör mitt jobb så mycket lättare.
Min erfarenhet av dig som lärare Pontus, i egenskap av gammal elev, är att man känner sig väldigt "sedd" som elev på dina lektioner. Jag är tacksam för de gånger du hjälpt mig att ta tag i mina problem.
Hur vågar man berätta? Det måste vara otroligt svårt att våga öppna sig och visa upp sina problem för någon - till synes i en helt annan sits, men - som man egentligen inte vet någonting om.
Dels är det ju otroligt svårt för utomstående att förstå vad som pågår i en tonårings inre, och otroligt svårt att veta hur man ska få den att öppna sig. Men minst lika svårt är det för den tonåringen att veta om man ska berätta hur man mår, och i så fall hur.
Jag köper inte det där med att ”stökiga ungar förmodligen inte är oroliga (/nervösa/rädda) inför lektioner”. Jag tror precis tvärtom – att det är den automatiska instinkten att försvara sig, som sätts igång. Jag är medveten om det otal gånger (inte minst under de senaste fem-sex åren) jag har fräst åt någon, helt oförtjänt, bara för att inse att det är en mängd andra saker som gnager inuti. Det är så mycket lättare att kanalisera sin frustration någon annanstans.
Hur vågar man berätta? Det måste vara otroligt svårt att våga öppna sig och visa upp sina problem för någon - till synes i en helt annan sits, men - som man egentligen inte vet någonting om.
Dels är det ju otroligt svårt för utomstående att förstå vad som pågår i en tonårings inre, och otroligt svårt att veta hur man ska få den att öppna sig. Men minst lika svårt är det för den tonåringen att veta om man ska berätta hur man mår, och i så fall hur.
Jag köper inte det där med att ”stökiga ungar förmodligen inte är oroliga (/nervösa/rädda) inför lektioner”. Jag tror precis tvärtom – att det är den automatiska instinkten att försvara sig, som sätts igång. Jag är medveten om det otal gånger (inte minst under de senaste fem-sex åren) jag har fräst åt någon, helt oförtjänt, bara för att inse att det är en mängd andra saker som gnager inuti. Det är så mycket lättare att kanalisera sin frustration någon annanstans.
It goes both ways, tror jag. Ju längre jag jobbar, desto mer ser jag hur viktigt det är att bygga relation, att (försöka) skapa ett klassrumsklimat där både elev OCH lärare kan räkna med att mötas med respekt. Sen lyckas jag ju olika bra i olika grupper, det bara är så, men strävan finns ju i alla fall.
Förstår du vilket fint beröm du fick här ovan, av en f.d. elev - att h*n kände sig "väldigt sedd" på dina lektioner? Av allt viktigt vi gör för våra elever, kanske det är det allra viktigaste? Och i det ingår nog också att påpeka att det här eller det där beteendet är inte acceptabelt. Mer eller mindre animerat, beroende på ens egen dagsform. Samtidigt som vi gärna ska lära dem Hallands floder i rätt ordning, då.
Klart att vi blir arga som lärare, men vi är ju också i hög utsträckning människor. ;) Riktigt få av oss är nog illvilliga på pin kiv, bara.
