I katedern

Linje 253, tisdagkväll, en resenär som går på vid Högskolan. Utbytesstudent, vattenkammad mittbena och skjortknapparna knäppta ända upp. Vi kan kalla honom Chippo.

Chippo:  Hello, how are you today? (säges med indisk brytning)
Jag: I´m fine, how are you? (uttalas med tafflig bussförarsvenska)
Chippo: Long day att the University, are you married?
Jag (lite ställd): Yes, sort of. (Hur fan säger man sambo på engelska?)
Chippo: With a man or a woman?
Jag: With a woman.
Chippo: Are you not in for boys?

Nu noterar jag hur Chippos mun hela tiden plutar sig, hur han intensivt följer varje rörelse jag gör där han sitter längst fram i bussen.

Jag: Well, (artig som man är vill man ju inte avfärda någon hur bryskt som helst) I haven´t tried, he he.
Chippo: I´m in for both, but now I´m single. If you give me your number I can call you. How old are you?
Jag: 38, and you?
Chippo: Take a guess? (När jag vänder mig om för att titta på honom för att kunna bestämma ålder, ler han stort, kråmar sig på sätet och ser lika förväntasfull ut som en golden retriever som väntar på den där lilla belöningen som tack för väl utförd "vacker tass".)
Jag: You look like 25.
Chippo: I´m 26. Very good sir. Would you be interested in me if you were single?

Här känner jag att jag börjar få svårt att koncentrera mig på den öde motorvägen och att kontrollen över samtalet helt gått ur händerna.

Jag: I´m sorry, but you are too young for me. Säger jag i ett fåfäng försök att få Chippo att ge upp. Det gör han så klart inte utan sitter med, hela vägen in under Kupolen och nästan lite till. Tills han äntligen förstår att resan är slut och att jag inte ville nappa på hans utslängda krokar.

Ännu en dag bakom ratten...