I katedern

Jag måste säga att det här med att hitta sina farvattten, vara hemmastadd, prata samma språk och så vidare, känns väldigt relevant. När jag ser mina svensk-, historie- eller kulturhistorieadepter göra det de är bäst på på scen, vilken det än är, teater-, dans-, musik- eller konstscenen, så inser jag hur viktigt det är att få känna sig bekväm. Vilken skillnad det är på hur de agerar när de lever sig in i en monolog mot när de håller ett föredrag på svenskan!

Kan man få dansa sitt muntliga föredrag på svenskan? Kan man få riva av ett fett gitarrsolo istället för att diskutera Selma Lagerlöfs betydelse för den svenska barnlitteraturen? Nä, man kan väl inte det.

Men ändå...