I katedern

Dottern går på simträning på måndagar. Det är ett till synes oöverblickbart kaos med ungar överallt som plaskar, simmar och hoppar och föräldrar som väntar och ledare som trots kaoset lugnt och metodiskt får ungarna att göra lite mer än förra gången.

I dotterns grupp går det en unge som vi kan kalla J-E. Han är en plåga, en böld i arslet, en bråkande, stökig bokstavskombinationsunge. Säger de tålmodiga ledarna åt barnen att inte doppa huvudet, doppar han huvudet. Säger samma ledare åt barnen att sitta på ett sätt, sätter sig J-E på ett annat och ska de inte skvätta, kan du ge dig fan på att J-E skvätter. Och när de andra barnen i gruppen ska göra en övning så är han där och sparkar, plaskar, hoppar och kräver uppmärksamhet.
Var är då J-E:s engagerade och närvarande pappa? Jo, han sitter i sin mohikanfrisyr och baggyjeans i andra änden av simhallen och kollar facebook. Och när ungen ropar på pappans uppmärksamhet vinkar han lite avmätt utan att släppa blicken från sin skärm.

Som den osmidiga buffel jag nu verkar vara född till fick jag nog förra träningen och gav J-E onda ögat. Och ett ajabajafinger som tydligt signalerade mitt missnöje med den unge junkerns beteende. Det hjälpte - i en minut. Men ändå.

Idag kom J-E försent till träningen, pappan orkade inte ens följa med in till lilla bassängen utan slog sig ner med sin dator. När pojken kom fram till bassängen fick han syn på mig och sa hej. Hej grabben sa jag. Sedan tittade J-E på mig så fort han gjort något han kände på sig inte var bra. Han fick onda ögat men jag kände till slut att han verkligen behövde något mer så när han gjort något bra gav jag honom tummen upp.

Nu vet jag inte längre vad jag ska tycka om den där bråkiga odrägliga ungen. Stackarn vill ju bara ha lite uppmärksamhet.