I katedern

Jag känner inte igen mig.
Kanske får man lov att börja det nya året med att vara lite filosofisk? Jag läste ett utdrag ur Sverker Sörlins bok idag. Där skriver han om skidåkning men också om livet - som om de hade med varandra att göra!

I alla fall, så kommer han vilse under en löptur. (Heter det komma vilse? Bli vilse, hamnat vilse, vara vilse?) Det är när man är vilse, när man inte känner igen sig, som man kan börja leta rätt på stigen igen. Kanske hittar man tillbaks till den gamla - eller så tar man en ny...
En som också gick vilse var ju Dante. "Till mitten hunnen av vår levnads bana, hade jag i en dunkel skog gått vilse." Han fick sig en riktig helvetesvandring innan han träffade rätt igen. Snacka om fyrtiårskris! Han tog sig igenom men jag vet inte om hans svar kan bli mitt.

Eftersom 2010 års karta förhoppningsvis gjort sitt, står jag nu utan vägledning. Ett öppet fält eller en dunkel skog, inga referenser, inga kännemärken. Ich kenne mich nicht aus! Wittgenstein ger inga svar, jag får hitta ut/in/fram själv.

Men först, pulka i Åsbobacken.