På ängen stod en björk
Jag gillar vemod. Det är något uppfriskande med det om man nu kan kalla vemod för uppfriskande. Svårmod. Kanske ett bättre ord. För all den ångest, det mörker, den ensamhet som vi i Norden, nord, i barrskogsbältet bär inom oss.
Hela halvåret är det mörker. Kallt, svart och ensamt. Alla kurar in sig i sig, sitt och sej själv. Orkar, vågar, mäktar inte med att bjuda på ljus och värme. Var och en sig själv nog. Bara här kan en sång om en björk på en äng förstås på rätt sätt.
Och så vackert den står...
Hela halvåret är det mörker. Kallt, svart och ensamt. Alla kurar in sig i sig, sitt och sej själv. Orkar, vågar, mäktar inte med att bjuda på ljus och värme. Var och en sig själv nog. Bara här kan en sång om en björk på en äng förstås på rätt sätt.
Och så vackert den står...
Kommentarer
Postat av: LS
ja. melankoli, konstnärssjälens skatt. det är märkligt hur så tunga känslor kan vara tillfredsställande. paradoxalt liksom. men så sant. fenomenet hänför även mig. vackert är vad det är.
Trackback
