I katedern

I morse tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om hur jobbigt det är att vara en del av ett samhälle där jag tvingas lämna ifrån mig mitt barn i en öde korridor klockan kvart i sju en mulen februarimorgon för att jag måste åka till jobbet och försörja mig med att ta hand om andra barn (även om de är lite äldre) i flera timmar, för att sedan när jag, en mulen februarieftermiddag, hämtar samma barn, vara så trött att jag lyder under minsta motståndets lag och inte orkar vara den närvarande, engagerande och fostrande pappan utan tar till den morrande, korthuggna och lätt irriterade diton. Och att jag i detta inlägg skulle undra om det var okej att känna så - trots att jag är man.

 

Men så såg jag ett klipp från ett kommande Uppdrag Granskning.

 

Och jag vill fan ta mig grina. Vad är det för jävla STRUKTURER som gör att män tror att de kan få bete sig så? Vad är det för MÄN som beter sig så? Vad är det för FÖRÄLDRAR som låtit sina pojkar växa upp med en sådan människosyn?

 

Sådana som lämnar sina barn klockan kvart i sju i en öde korridor en mulen februarimorgon?